Saker jag gör medan jag borde skriva

Strategier för att klara av att leva i post-valdagen-världen

Igår satte jag mig ner kvart i åtta för att följa valvaka-rapporteringen på SVT. Klockan åtta låg jag utslagen på soffan och snarkade. Förmodligen hade jag tack vare jet-lagen en betydligt trevligare söndagskväll än alla mina vänner.

Det innebar tyvärr också att jag sen vaknade upp i morse och yrvaket blinkade mot den nya post-valdags-världen. Redan efter femton minuter på Aftonbladet insåg jag att jag var tvungen att utveckla några strategier för att klara av att leva i den. Det här är de jag har kommit fram till än så länge:

Törnrosa-strategin.
Gå och lägga mig igen. Sova i en si så där tjugo år och be någon av mina medvetna, politiska vänner väcka mig när rasismen är besegrad. Den här strategin fungerar nog bäst när man har jet-lag.

Huvudet-i-sanden-strategin.
En modern klassiker! Undvika nyheterna och helt enkelt låtsas om som att valresultatet aldrig hände genom att sätta händerna för öronen och säga ”la, la, la” högt för sig själv. Varje gång någon säger något i stil med: ”Jäkligt tråkigt med det här med Sverigedemokraterna, va?” ska jag svara: ”Vilket vackert väder vi har! Se vilken härlig höstdag! Fiiiiin höst!” Om någon fortsätter samtalet kan jag glatt börja hoppa i högar med höstlöv. Kan kombineras med:

Söta kattunge-strategin.
Dölja deprimerande politiska nyheter på Facebook genom att maniskt dela bilder på söta djurungar som gör söta saker.

”Hen älskar mig egentligen”-strategin.
Den här strategin liknar Huvudet-i-sanden-strategin och kattunge-strategin, bortsett från att den inte helt vägrar verkligheten. Som en desperat, nydumpad person kommer jag prata med alla mina vänner och säga saker som: ”13 procent av Sveriges befolkning kan inte vara rasister. De inser bara inte bättre just nu. Vi har inte gjort slut, vi tar bara en paus. Hen kommer ändra sig, dumpa rasisterna och komma tillbaka till mig. De kommer det!” och mina vänner kommer flacka med blicken och säga saker som: ”Jomenvisst.”

I will survive-strategin.
Så småningom övergår förstås förnekelsen i aggro-beslutsamhet. Och alkohol. Jag kommer sitta på den lokala puben tillsammans med stamgästen Pär, som har hängt där sen lunch. Han har skotskrutig tröja och starka åsikter om lokala bryggerier och 90-kronors öl, men han tackar ja till en till Mariestad. Vid det här laget har mina vänner tröttnat på att höra mig tjata om hur lyckliga vi var tillsammans före den svenska befolkningen dumpade mig för rasisterna, men för en öl lyssnar Pär intresserat. När han inte pratar om lokalbryggerier förstås.

Jag tänker mig att det också finns en kille med gitarr och playback-system. Han är från England men flyttade hit -87 för kärlekens skull. Kärleken och illusionerna är över sen länge, och han har hängt här sen dess. Han tar förstås önskemål.

Jag: ”Vad sägs om några Bruce Springsteen-låtar?”
Han: ”Thunder road?”
Jag: ”Jag tänkte mig snarare Death To My Hometown?”
Han: ”Öh, nej.”
Jag: ”We Take Care Of Our Own?”
Han: ”Jag kan Mustang Sally?”

Kvällen avslutas med en aggressiv karaoke-cover på I will survivemed benäget bistånd från Pär. Tänk er något i den här stilen, men fullare, mer vinglingt och mindre tonsäkert.

Sen går jag hem och däckar jag på soffan, och så börjar vi om igen, en dag i taget. Så småningom kommer säkert mina mer konstruktiva/envisa politiska vänner hjälpa mig utveckla ännu fler strategier.

Broken Wheel

Det är sista dagen i New York, och turen har kommit till Iowa roadtripens slutmål. Själva anledningen till vår resa. Den omöjliga uppgiften att hitta Broken Wheel, existerandes någonstans där ute i min fantasi bland majsfälten i sydvästra Iowa.

Trogna läsare av den här bloggen vet att jag och Carina redan hade diskuterat det här med att staden i bokstavlig, resmåls-betraktelse inte fanns. Det stoppade inte Carina från att se till att vi kom så nära som det bara var möjligt.

Carina bestämde sig för att Clarence i Cedar county var så nära vi skulle komma Broken Wheel, så vi åkte genom Iowa, passerade Cedar Rapids, på småvägar och bland majsfält. Alldeles före Clarence passerade vi en stad med välmående villor, en golfbana (!) och tre kyrkor. ”Det här måste vara Hope”, sa Carina bestämt och jag var böjd att hålla med henne. Ärligt talat, en golfbana?

Så fortsatte vi. Majsfälten avlöste varandra, silos kom och gick, en tågräls dök upp bredvid oss tillsammans med stora frakttåg som ungefär var tionde minut dånade fram förbi oss.

Sen kom vi till Clarence. Det är i princip bara en huvudgata, omgiven av ett par trädkantade gator med villor. Hälften av affärerna är förbommade och stängda; det finns ett advokatkontor som verkar ha sett bättre dagar och ett café som har öppet fyra timmar, onsdag – söndag.

Dinern är en bar och heter inte Grace’s. Istället har den någon sorts racertema, med en fransig målflagga i svart-vit-rutigt. När vi går in upptäcker vi att det är här exakt alla stadens invånare verkar ha samlats. Vi köper en kaffe och dricker den på bänken utanför.

En lokalinvånare som verkar ha börjat dricka ungefär till lunch kommer ut och håller oss sällskap. ”Jag är något av en lokalhistoriker. Min fru brukade reta mig för det. Men när jag växte upp var det här den typen av stad där mamma kunde ge mig några dollar för att cykla ner till affären och köpa bröd. Då fanns det affärer. Tre bensinmackar. Flera kyrkor. Och vad finns kvar nu? En bensinmack.”
”Vad jobbar folk med?”
”Rätt blandat. De flesta pendlar. Det finns inte så mycket jobb kvar här längre. Det är en sovstad.”
Klockan är kvart i sex, kvällssolen skiner över majs, godståg passerar. Vi dricker svagt kaffe medan jag och stamgästen röker en cigarett.
”Det var annorlunda förut”, säger han. ”Nu är vi knappa tusen invånare och de flesta butikerna har stängt.”Han nickar för sig själv och tar ett vingligt steg åt sidan. ”Jag älskar att prata om hur stan brukade vara.”
Jag och Carina gör oss redo för dagens sista mål: fotografier av mig bland majs. Uppenbarligen kan vi inte ha åkt hela vägen till Iowa och inte fotograferas med majs. Men innan vi åker måste vi spana in hans bil. Vi beundrar den som sig bör och säger saker om vilket kap han gjort, och när vi går säger han entusiastiskt att det var väldigt trevligt att vi tittade förbi.
”Verkligen trevligt att träffa er”, säger han och tar ett vingligt steg till, åt andra hållet den här gången. ”Kom tillbaka någon gång.”

Och vem vet? Varför inte?

Några minuter senare hittar vi vår majs, och vi hittar också ett trasigt hjul. Carina tror att det måste vara ett tecken. Clarence i Cedar County, och dessutom ett trasigt hjul. Jag tänker att det är ett sånt där fint tillfälle i livet när gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ut; som att stå på King’s Cross Station och se plattform 9 3/4, eller vara lyckligt förälskad och inbilla sig att solnedgångar på stranden kommer följa.

Eller stå bland majsen i kvällssolen i en påhittad helt verklig stad i sydvästra Iowa och se Grace och Sara och George och Tom och veta att de existerar någonstans där ute och lever lyckliga i alla sina dagar.

Jakten på Broken Wheel

Hockeyfrillan i Iowa

Oj. Jag inser att jag lämnade er med en cliff hanger när jag antydde magnifika hockeyfrillor i Iowa och sen inte skrev något alls om det.

Och vid gud, den var magnifik. Man ser inte ofta långa, kraftiga kvinnor som är snaggade upptill på huvudet och sen låtit håret växa ut i nacken, men på den kombinerade barbecue-vagn-garage-sale utanför en småstad i Iowa hittar man det.

Hon och hennes man drev tidigare en restaurang i en annan delstat, men flyttat dit för att hennes föräldrar blev äldre och sjukare. Hennes far dog ett halvår efter, nu tar de hand om hennes mamma. De serverar de bästa ribsen jag åt i USA, och om de kunde skulle de följa efter ett band som spelar 70-tals covers på deras resor genom Iowa. Mannen får något längtansfullt i blicken när han pratar om det. De brukar samköra på studentåterföreningar och bröllop (”‘ribs? på ett bröllop?’ sa jag när de frågade. ‘De vet att det kommer bli kladdigt, va?'”).

”Det finns ett donut-ställe inne i stan där ägarens fru brukar stå i kassan. Och hon är pinnsmal. ‘Du gör inte direkt reklam för dina bakelser’ sa jag till henne. Jag menar, se bara på mig. Jag älskar min mans mat och jag är en vandrande reklam för den. Hur bra kan bakelserna vara om man kan leva bland dem och vara pinnsmal? Jag bara frågar.”

På sin fritid bygger de trikes. Och föder upp kattungar. Hockeyfrillan visar oss båda kattungarna när den andra av oss är på toaletten. Det här är efter att ha inspekterat alla deras trikes.

”Vad roligt att ni är från Sverige! När vi gifte oss var det två svenska sångare på besök, och de sjöng en helt fantastisk sång. Ja, vi kunde ju inte förstå vad de sjöng, så för allt vad vi vet kan de ha bett oss dra åt helvete.” Hon sneglar längtansfullt mot huset. ”Om jag bara hade vetat vad bröllopsvideon var! Då hade jag kunnat visa er den.”
Jag och Carina: ”Öh, vad… synd.”
”Ni hade kunnat berätta vad de sjöng! Men jag tror inte jag kan hitta den…”
Jag: ”Faktiskt… vi är nog lite på väg.”
Mannen från andra sidan tomten: ”Har du berättat om bröllopsvideon?”
Carina: ”Tack! Vi måste nog… bege oss.”
Hockeyfrillan: ”Jag önskar att jag visste var den var…”

New York sammanfattat

Så. Sista kvällen i New York och jag tillbringar den på min hotellbar. Det är så spännande det blir. Jag inser att jag borde satsa på någon bra restaurang, cool bar eller sista minuten hela natten-shopping. Istället tänker jag försöka mig på en New York-sammanfattning.

Bästa bar: Stonewall Inn och pianobaren med de sjungande servitriserna.

Bästa shopping: självmotsägelse, men med Carinas benägna hjälp och aldrig tidigare skådad disciplin lyckades jag shoppa loss på Century 21. Jag har också två gånger gått in på Macy’s, men det var ett misstag.

Saker som bara inte är verkliga: små allékantade gator med trapport som leder upp till trappuppgångar (se bild). Uppenbarligen ren kuliss. Husfasader med brandstegar på.

Saker som inte alls är som på film: Central park. Carina marscherade mig raskt till en liten klippig kulle där man kunde ta foton med skyskrapor i bakgrunden. Men vi vet alla att det inte är Central park. Central park är väldiga grönområden där män och kvinnor joggar eller rastar hundar och råkar springa in i varandra, varpå komplikationer uppstår. Skridskorinken vid Rockefeller Center. Den är a, alldeles för liten. B, nedsänkt (???). Wallstreet. Borde det inte vara… mer?

Mest skräckinjagande upplevelser: Macy’s båda gångerna. Övergångsstället vid Macy’s, de där sekunderna när det precis blivit grönt och man ser havet av människor på motsatta sidan långsamt börja röra sig emot en, som vore de en fiendearmé och man själv en vilsen spanare som snart kommer uppslukas och övermannas och lämnas kvar i en liten hög på trottoaren.

Saker som jag inte upplevt: sura New York-bor. Missad upplevelse. Jag kommer behöva åka tillbaka.

Bästa guiden: Carina. Hon hade ett detaljerat och obevekligt schema planerat. När hon hämtade mig på hotellet hade hon inte ätit lunch, men det betade hon av samtidigt som vi fotograferade mig med frihetsgudinnan i bakgrunden. ”Så där”, sa hon. ”Jag tror inte du har förlorat mer än sju minuter på min lunch.”

Vi vet alla att det här är en kuliss
Det här borde vara oändliga grönområden där karaktärer från romantiska komedier joggar och rastar sina hundar
Borde inte den kapitalistiska världskonspirationen kräva mer... plats?
Bästa guiden, efter att ha sinkat oss i sju minuter för att äta lunch

The Holy Grail

Jag passerar receptionen på väg mot hissen. En man i femtioårsåldern, klädd i kostym, hatt och pondus, är mitt i en upprörd monolog.

”You might as well try to find the holy grail!” säger han precis när jag passerar, så jag saktar in stegen för att få reda på om han har hittat den och vad det är. ”That’s easier than finding the men’s room. I admit it, in the end I just used the Ladies'”
”I am so sorry, sir.”
”I took my hat off, as a sign of respect, and I flushed after I was done and everything. It’s just upsetting, you know.”
”I’m so sorry.”
”Don’t be. I’m just venting. There should be a sign. That’s all I’m saying.”

Jag måste erkänna att jag aldrig hade trott att den heliga graal skulle visa sig vara herrtoaletten. En damtoalett utan kö, ja, men inte herrarnas.

>