Oj. Jag inser att jag lämnade er med en cliff hanger när jag antydde magnifika hockeyfrillor i Iowa och sen inte skrev något alls om det.
Och vid gud, den var magnifik. Man ser inte ofta långa, kraftiga kvinnor som är snaggade upptill på huvudet och sen låtit håret växa ut i nacken, men på den kombinerade barbecue-vagn-garage-sale utanför en småstad i Iowa hittar man det.
Hon och hennes man drev tidigare en restaurang i en annan delstat, men flyttat dit för att hennes föräldrar blev äldre och sjukare. Hennes far dog ett halvår efter, nu tar de hand om hennes mamma. De serverar de bästa ribsen jag åt i USA, och om de kunde skulle de följa efter ett band som spelar 70-tals covers på deras resor genom Iowa. Mannen får något längtansfullt i blicken när han pratar om det. De brukar samköra på studentåterföreningar och bröllop (”‘ribs? på ett bröllop?’ sa jag när de frågade. ‘De vet att det kommer bli kladdigt, va?'”).
”Det finns ett donut-ställe inne i stan där ägarens fru brukar stå i kassan. Och hon är pinnsmal. ‘Du gör inte direkt reklam för dina bakelser’ sa jag till henne. Jag menar, se bara på mig. Jag älskar min mans mat och jag är en vandrande reklam för den. Hur bra kan bakelserna vara om man kan leva bland dem och vara pinnsmal? Jag bara frågar.”
På sin fritid bygger de trikes. Och föder upp kattungar. Hockeyfrillan visar oss båda kattungarna när den andra av oss är på toaletten. Det här är efter att ha inspekterat alla deras trikes.
”Vad roligt att ni är från Sverige! När vi gifte oss var det två svenska sångare på besök, och de sjöng en helt fantastisk sång. Ja, vi kunde ju inte förstå vad de sjöng, så för allt vad vi vet kan de ha bett oss dra åt helvete.” Hon sneglar längtansfullt mot huset. ”Om jag bara hade vetat vad bröllopsvideon var! Då hade jag kunnat visa er den.”
Jag och Carina: ”Öh, vad… synd.”
”Ni hade kunnat berätta vad de sjöng! Men jag tror inte jag kan hitta den…”
Jag: ”Faktiskt… vi är nog lite på väg.”
Mannen från andra sidan tomten: ”Har du berättat om bröllopsvideon?”
Carina: ”Tack! Vi måste nog… bege oss.”
Hockeyfrillan: ”Jag önskar att jag visste var den var…”
Så. Sista kvällen i New York och jag tillbringar den på min hotellbar. Det är så spännande det blir. Jag inser att jag borde satsa på någon bra restaurang, cool bar eller sista minuten hela natten-shopping. Istället tänker jag försöka mig på en New York-sammanfattning.
Bästa bar: Stonewall Inn och pianobaren med de sjungande servitriserna.
Bästa shopping: självmotsägelse, men med Carinas benägna hjälp och aldrig tidigare skådad disciplin lyckades jag shoppa loss på Century 21. Jag har också två gånger gått in på Macy’s, men det var ett misstag.
Saker som bara inte är verkliga: små allékantade gator med trapport som leder upp till trappuppgångar (se bild). Uppenbarligen ren kuliss. Husfasader med brandstegar på.
Saker som inte alls är som på film: Central park. Carina marscherade mig raskt till en liten klippig kulle där man kunde ta foton med skyskrapor i bakgrunden. Men vi vet alla att det inte är Central park. Central park är väldiga grönområden där män och kvinnor joggar eller rastar hundar och råkar springa in i varandra, varpå komplikationer uppstår. Skridskorinken vid Rockefeller Center. Den är a, alldeles för liten. B, nedsänkt (???). Wallstreet. Borde det inte vara… mer?
Mest skräckinjagande upplevelser: Macy’s båda gångerna. Övergångsstället vid Macy’s, de där sekunderna när det precis blivit grönt och man ser havet av människor på motsatta sidan långsamt börja röra sig emot en, som vore de en fiendearmé och man själv en vilsen spanare som snart kommer uppslukas och övermannas och lämnas kvar i en liten hög på trottoaren.
Saker som jag inte upplevt: sura New York-bor. Missad upplevelse. Jag kommer behöva åka tillbaka.
Bästa guiden: Carina. Hon hade ett detaljerat och obevekligt schema planerat. När hon hämtade mig på hotellet hade hon inte ätit lunch, men det betade hon av samtidigt som vi fotograferade mig med frihetsgudinnan i bakgrunden. ”Så där”, sa hon. ”Jag tror inte du har förlorat mer än sju minuter på min lunch.”
Vi vet alla att det här är en kulissDet här borde vara oändliga grönområden där karaktärer från romantiska komedier joggar och rastar sina hundarBorde inte den kapitalistiska världskonspirationen kräva mer... plats?Bästa guiden, efter att ha sinkat oss i sju minuter för att äta lunch
Jag passerar receptionen på väg mot hissen. En man i femtioårsåldern, klädd i kostym, hatt och pondus, är mitt i en upprörd monolog.
”You might as well try to find the holy grail!” säger han precis när jag passerar, så jag saktar in stegen för att få reda på om han har hittat den och vad det är. ”That’s easier than finding the men’s room. I admit it, in the end I just used the Ladies'”
”I am so sorry, sir.”
”I took my hat off, as a sign of respect, and I flushed after I was done and everything. It’s just upsetting, you know.”
”I’m so sorry.”
”Don’t be. I’m just venting. There should be a sign. That’s all I’m saying.”
Jag måste erkänna att jag aldrig hade trott att den heliga graal skulle visa sig vara herrtoaletten. En damtoalett utan kö, ja, men inte herrarnas.
Min sista hela dag i New Yorka gå i humorns tecken. Jag är på Gotham Writers för deras endags-Humor writing class.
Carina har förberett mig genom att peka ut både var lokalerna är och den närmaste Dunkin’ Donuts för frukost, kaffe och gratis wi-fi. Jag inser på vägen att jag också använt Dunkin’ Donut som riktmärke: på eigth avenue, mitt emot dem. Det är ungefär lika smart som att tänka att man ska till ”det där hörnet där det finns en Starbucks”.
Jag har också upplevt den helt autentiska New York-tunnelbanan. Här har jag bok-referenser: Jack Reacher åker på den i Gone Tomorrow när han upptäcker vad som kan vara en självmordsbombare.
En intressant kulturskillnad: folk läser på tunnelbanan i New York. I en vagn med tjugo resenärer så läser kanske fem. Tre sitter med mobilen. Resten stirrar bara tomt rakt framför sig, vaggandes i takt med tåget (tunnelbanan gungar mer i New York).
