Greenwhich Village

Greenwhich Village är kanske inte så bohemiskt längre. På Starbucks på Greenwhich Avenue sitter män i välstrukna ljusblå skortor framför mac-datorer. Vid samma bord som mig sitter en kvinna i femtioårsåldern med page, diskret och dyrbart färgat hår, stora guldsmycken och aprikosfärgad blus; på andra sidan en kvinna i 70års åldern med tunt hår i en piffig frisyr, klart rött läppstift, citrongula byxor och brandgul handväska. Hon håller precis på att få Facebook förklarat för sig: ”But why do people have so many pictures of themselves?” Hennes väninna frågar om hon kanske har någon gammal pojkvän hon skulle vilja hitta tillbaka till: ”Well, he’s dead. Unfortunately.” Någon gammal väninnan? ”They’re probably all married to their local garage repair man, living in a town of 3500 people and never having heard of this Facebook-thing. Oh, most people know about it?”

Det närmaste fattiga bohemer man kommer i Greenwhich Village är byggjobbarna som just då äter lunch på en bänk utanför.

Country och majsfält

Ett av mina finast minnen från Iowa är när vi ställde in GPS:en på ”least use of freeways” och åkte längs med landsvägar. Country spelade från bilstereon och majsfält följde oss på vägen. I norra Iowa var majsen någon meter hög och fortfarande grön; ju längre söderut vi kom, desto längre och torrare blev den. Jag satte på A soft place to fall och lutade mig tillbaka. Då och då bröts majsfälten av vägar, alltid exakt raka, som om någon en gång i tiden dragit upp dem med linjal. Jag antar att det är möjligt att göra det om det enda som finns är platt jord.

Ingen annan sång är så förknippad med Iowa och min bok än A soft place to fall av Allison Moorer. Jag älskar den fortfarande, vilket nog är lika bra eftersom jag har den tatuerad på axeln. Mer bokstavligt lagda människor brukar poängtera att axeln strängt taget inte är en mjuk plats att falla på. ”Det är möjligt”, svarar jag, ”men det kändes helt enkelt ovärdigt att tatuera in den på magen.”

A soft place to fall är filmmusik till Mannen som kunde tala med hästar och kanske min favorit dansscen i filmer (efter Dirty Dancing, förstås). Det är också det första startskottet, strimman av en idén, till vad som skulle komma att bli Läsarna i Broken Wheel rekommenderar. Länge hade boken arbetstiteln En mjuk plats att falla på (vanlig kommentar när jag berättar om det: ”Du tatuerade in en preliminär titel på axeln? Borde du inte ha väntat tills du visste vad boken skulle heta?”).

Den första strimman av en idé: varför måste folk använda olyckliga slut för att skapa dramatik? Visst, tjejen i Mannen som kunde tala med hästar kanske inte kunde dumpa mannen och sin dotter precis när dottern amputerat armen efter en ridolycka, men hon hade väl kunnat vara lite kreativ? Ha Robert Redford som älskare och dyka upp på hästfarmen ett par veckor om året? Vänta några år och skilja sig sen? Men icke. Olyckliga slut ska det tydligen vara. Den andra strimman av en idé: visst borde det vara möjligt att skriva en rörande bok om amerikanska småstäder och halv-trasiga människor och låta den sluta lyckligt? När jag väl började tänka på småstäder fastnade jag för att ha en alternativ twist på den gamla klassikern med kvinnan som gifter sig för ett green card. Vore det inte roligt, tänkte jag, om en hel stad friade? Kan städer gifta sig? Hur skulle de ordna det rent praktiskt?

Och på den vägen är det. För fem år sedan satte jag mig ner och skrev på helger och kvällar innan jag åkte iväg till Irland för att skriva min amerikanska roman (och nu skriver jag min svenska roman i USA). Jag skrev sida upp och sida ner av helt oanvändbara scener, men vid gud, det var roligt.

Och nu är jag här. Med majs och A soft place to fall och raka vägar och anti-abort-skyltar som dyker upp deprimerande ofta i detta kristna Iowa bara för att påminna mig om att inte idealisera det för mycket.

Alldeles strax ska vi stanna för lunch och möta en helt magnifik hockeyfrilla.

Konsten att bli musikalstjärna

I måndags tog Carina med mig till en helt fantastisk pianobar på Restaurant Row. Efter nio på kvällarna spelar och sjunger en pianist, kompletterat med uppträdanden från servitriser och servitörer. Vår servitris var fantastisk, och drömde om att slå igenom som musikalstjärna.

”Jag kommer från ett väldigt konservativt hem, så de kunde inte alls förstå det här. Jag var tvungen att bryta med dem. Eller, vi har fortfarande bra kontakt, men jag tar inte längre emot några pengar från dem. Men visst, det är svårt att slå igenom här. Det är många som försöker”
Jag: ”Jag skriver böcker och har en syster som är konstnär, så jag förstår precis. Jag brukar tänka att det är många som försöker, men få som orkar hålla ut hela vägen. Om man bara kämpar på så kommer det förr eller senare lossna.”
Varpå servitrisen drar upp sin tröja för att visa en tatuering hon har under armen: ”Endure.”

Vilket är en bra princip för både författare, konstnärer och musikalstjärnor, och kanske också i allmänhet här i livet.

Tjuvlyssnat: Cannon Funeral Home

Utanför Cannon Funeral Home på East 28th Street tar en man i sober, mörk kostym emot en annan man, också i mörk kostym, med ett fast handslag och ett: ”Welcome back.”

Vilket kändes som en tveksam sak att säga.

Middag

Processen kring att äta middag: tveka kring vad jag är sugen på, komma på något, ändra mig, bestämma mig för typ av mat, vandra nerför två gatar, ångra mig, gå tillbaka igen, hitta en restaurang, hoovra utanför restaurangen, tveka, skjuta upp beslutet genom att ta en tur förbi hotellet emellan, gå tillbaka till samma restaurang igen nästan efter tre minuter i hotellrummet, läsa menyn (igen), dröja sig kvar utanför, gå in.

Sammanlagd tid från första tanke till mat: cirka tre timmar. Helt normalt, med andra ord.