Idag åkta jag i tre och en halv timme med Daniel från Hometown taxi. Daniel var en fantastiskt social gammal hippie, även om ”gammal” nog är fel ord. Han var snarare tidlös. Smal, med vilt lockigt hår som olyckligtvis växte i hockeyfrilla-form, ett öppet, entusiastiskt leende och oskyldiga ögon och strax över femtio år gammal.
Daniel hade protesterat mot Reagan; misstrodde storskaligt jordbruk; ogillade Walmart (motvilligt och skeptiskt: ”But I guess business is good…”) och tog sig an alla samtalsämnen med entusiasm och en viss långrandighet (”it was a girl my brother knew… or wait.. maybe it was a friend of my sister… I think we were in North Dakota, or maybe… Anyways”). Han hade en fru som organiserade allt men delade hans tro på peace and love och att finna sig själv, och två döttrar som också verkade ha ärvt det draget. Han och hans fru bodde i en stugan utan elektricitet och han hade skaffat en modern mobiltelefon för bara några veckor sen, eftersom hans kollegor på taxi-företaget krävde det.
Snart skulle han hälsa på sin yngsta dotter utanför San Francisco (han var föga förvånande förtjust över att få se Redwoodträd igen). Han ville bila ner (”Just imagine! The west! We could go camping!”), men hans fru hade tittat på honom och sagt: ”Daniel, we’re flying. I’m busy before and I’m busy after.” Till slut hade de enats om en kompromiss: köra ner tillsammans (”but just a straight drive. No camping”), och sen skulle han köra långsamt tillbaka och se allt han ville medan hon stannade kvar ett par dagar extra med dottern innan hon flög hem. Daniel och hans dotter hade kört tillsammans när Daniels syster dog och de rensade ut hennes hem och skjutsade tillbaka saker för att dela upp bland familjen. ”Look at me, I’m getting all emotional, what with my sister and my daughter”.
Jag sållar rätt hårt i samtalsämnen här eftersom det skulle ta för lång tid att berätta allt han pratade om. Jag behöver knappast tillägga att Daniel inte sysslade med saker som gps. Istället hade han en lapp med mitt namn och adressen jag skulle hämtas upp på. Han spanade spänt omkring sig hela vägen ut på motorvägen. ”It’s nervous, driving in the big city”, sa han till mig när han väl kommit ut på rätt avfart.
Avfarten var till Highway 35, norrut, i kanske två timmar. Sen svängde vi av på Highway 9 österut. Fortfarande rakt fram. Då och då korsade vi andra vägar. Också de raka.
Jag tror inte man har åkt på en spikrak amerikansk motorväg förrän man har gjort det i Iowa i maj; före majsen har kommit upp är till och med landet rakt och platt. Det finns inget som bryter av eller distraherar, varken i naturen eller på vägarna.
Förrän vi närmade oss Decorah. ”Herregud, jag ser en kulle!” sa jag. ”Och en liten dal!”
Med kulle och dal menar jag en lätt uppförsbacke ute på åkern. Om dalen var mer än någon meter djup skulle det förvåna mig mycket, och den var inte definitivt inte mer än femtio meter bred.
Men ändå! Det var chockerande. Om Engelsmannen som gick uppför en kulle och nedför ett berg hade spelats in i Iowa skulle den heta Engelsmannen som gick ut på ett fält och gick nerför en kulle.
Anledningen till att det finns kullar och dalar här är för att det är en del av The Driftless Area: som jag har förstått det handlar det helt enkelt om ett område som inte täcktes av is och glaciärer och jämnades ut, för ungefär tiotusen år sedan. Området täcker in delar av Wisconsin och nordvästra Iowa och innebär tydligen mycket kalksten (limestone är ett vackrare namn, tycker jag) och forell-fiske. Anyways. Så här beskrivs det på en turistsida:
As a result you have dramatic landscapes of repeated hills and valleys that go on for more than a hundred miles. The hills are steep, limestone based, and mostly wooded with a deciduous mix of oak, hickory, ash, and cherry. At the base of these limestone hills hundreds of cold water springs erupt and form into the most perfect trout streams that one can envision.
Det finns säkert här i närheten också (Daniel skulle säkert med glädje visa mig, men har redan lämnat av mig på mitt bed and breakfast), men för mig innebär området mest att jag plötsligt såg en liten dal och en kulle längs med motorvägen.
Decorah har tre huvudsakliga gator, och Daniel körde runt mig på efter att ha pekat ut mitt bed and breakfast för mig (”I’m just gonna show you…”). Där finns Broadway, en vacker gata kantad av träd och stora, viktorianska hus. Där bor pensionerade läkare och advokater.
Sen finns Mainstreet, också kantad av vackra träd, men med mindre hus.
Och så finns Water street: ”Water street is the main street”, sa Daniel glatt innan han kom av sig. ”That is, there’s another street named Mainstreet, but Water street is…”
Jag: ”Your main street?”
”Exactly!”
Vid första anblicken är det lätt att tro att Decorah liknar Broken Wheel: Water street är en bred gata, kanske fyra eller fem kvarter lång, kantad av låga hus. Vägen mellan husen är bredare än husen är höga. Om man vände vägen på högkant skulle den trona långt över hustaken. Jag har försökt ta bilder, men det är lönlöst: husen är för små och blyga och domineras helt av himlen och asfalten. Till och med bilarna verkar större än husen, och definitivt kaxigare. Tar man ett kort får man knappt med någon husfasad, men bilar och asfalt och grå himmel i bakgrunden, och allt glider mest in i varandra och blir, ja, grått.
Jag är väldigt nöjd när husfasade verkar glida in i asfalten, eftersom det är den formuleringen jag använde för Broken Wheel, före jag varit i Iowa.
Men Decorah är inte Broken Wheel, så mycket blev snabbt uppenbart. Här finns två mikrobryggerier. Ett är ”landets, kanske världens bästa”, citerat av en annan turist som Daniel pratat med. Jag vidarebefordrade det till min amerikanska vän från Oregon, och han var inte imponerad: ”Jag tror att alla vet att det är Oregon som har de bästa mikrobryggerierna i USA”, konstaterade han opartiskt.
Det här mikrobryggeriet hette Toppling Goliath, där ”Goliath” hänvisar till de stora ölkoncernerna. Det andra var en konkurrent, som bryggmästaren lockats till efter ett bråk med ägaren.
Förutom mikrobryggerierna har Decorah också ett renoverat hotell där president Obama bott på. Jag kan inte tänka mig att Obama skulle kunna hitta till Broken Wheel. Han var här, förmodligen under sin omvalskampanj, och besökte Seed Saver Exchange, en non-profit som arbetar för att bevara mångfald i naturen.
Daniels guidade tur inkluderade också hans gamla college och platsen där hans pappa friade till hans mamma.
Anyways. Det är säkert fint att president Obama varit här, men viktigare: de hade ett café med gott och starkt kaffe (!!). Daniel upplyste mig bara om att kafét fanns, men eftersom han inte dricker särskilt mycket kaffe (och är amerikan, jag skulle inte ha litat på honom i alla fall), stod jag i flera minuter och funderade över den eviga frågan: bryggkaffe eller cappuccino? Jag var mer sugen på bryggkaffe, men cappuccino är förstås mer riskfritt. Till slut bestämde jag mig för att jag druckit svagt kaffe i över en vecka, jag har till och med druckit amerikanskt flyg-kaffe, så jag skulle överleva svagt kaffe.
Vilket var tur, för kaffet smakade något! Färgen var mörk och betryggande och gjorde att jag helt sabbade mjölk-processen. Jag var tvungen att experimentera mig fram i flera minuter för att hitta tillbaka till den där härliga, första prov-klunken av kaffe som smakar någonting.
Jag passerade förstås disken på vägen ut. ”Your coffee is great!” sa jag till den stackars äldre mannen bakom disken. Tre kvinnor stod i kön bredvid mig. ”Excellent! Amazing coffee! Thank you!”
”Eh, good?” sa mannen distraherat medan kvinnorna stirrade maniskt på den konstiga kvinnan som viftade med pappmuggen samtidigt som hon tömde all sin växel i dricks-skålen.
Jag har inte helt lärt mig amerikanska mynt ännu, men jag är rätt säker på att han fick en 100 procentig dricks.
Och det förtjänade han.
Ps. Bed and breakfast-stället jag bor på byggdes någon gång på 1800-talet av en Colonel William Baker. Han var engelsman. Det är allt jag vet om honom. Som återberättat av ägaren.