Ingen människa är perfekt

Det är bra att påminnas om det enkla faktumet ibland. Inte ens Lathea, ljuset i mitt liv, mäster-hjärnan bakom Schemat, kvinnan som ser till att jag kommer till rätt gate på O’Hare.

Eftersom vi varit ifrån varandra ville hon förstås höra om Iowa, och jag berättade om Decorah och deras fantastiska kaffe. Jag hann tyvärr inte så långt i den anekdoten. Jag hade inte ens berättat om det ständigt svåra valet mellan Americano och vanligt kaffe när hon sa: ”Så vanligt kaffe, det är..?”

Jag hade helt glömt bort att hon inte dricker kaffe.

”The day I have to make coffee for a meeting is the day I get in serious trouble”, sa hon.

Inte bara hon, utan mötesdeltagarna också, förmodligen. Jag brydde mig inte om att berätta resten av anekdoten, men jag förlät henne nådigt eftersom det var så fint att ha henne tillbaka så att hon kunde bestämma mig för vad jag ville äta.

Ett rörande möte

På den engelska delen av min blogg (katarinabivald.se/en/blog) finns nu rapporteringen från bokhandlarna i Iowa och mina äventyr på Book Expo, men jag måste berätta om den rörande återföreningen som ägde rum precis efteråt, på flygplatsen i Chicago, på väg mot New Mexico.

Lathea var inte på Book Expo det här året, så det var flera dagar sen vi sist såg varandra. Det var förstås ett vackert och gripande möte. ”Katarina! Katarina!” hördes den välbekanta rösten bakom mig. ”You’re going the wrong way!”

Decorah, Iowa: inte alls som Broken Wheel

Idag åkta jag i tre och en halv timme med Daniel från Hometown taxi. Daniel var en fantastiskt social gammal hippie, även om ”gammal” nog är fel ord. Han var snarare tidlös. Smal, med vilt lockigt hår som olyckligtvis växte i hockeyfrilla-form, ett öppet, entusiastiskt leende och oskyldiga ögon och strax över femtio år gammal.

Daniel hade protesterat mot Reagan; misstrodde storskaligt jordbruk; ogillade Walmart (motvilligt och skeptiskt: ”But I guess business is good…”) och tog sig an alla samtalsämnen med entusiasm och en viss långrandighet (”it was a girl my brother knew… or wait.. maybe it was a friend of my sister… I think we were in North Dakota, or maybe… Anyways”). Han hade en fru som organiserade allt men delade hans tro på peace and love och att finna sig själv, och två döttrar som också verkade ha ärvt det draget. Han och hans fru bodde i en stugan utan elektricitet och han hade skaffat en modern mobiltelefon för bara några veckor sen, eftersom hans kollegor på taxi-företaget krävde det.

Snart skulle han hälsa på sin yngsta dotter utanför San Francisco (han var föga förvånande förtjust över att få se Redwoodträd igen). Han ville bila ner (”Just imagine! The west! We could go camping!”), men hans fru hade tittat på honom och sagt: ”Daniel, we’re flying. I’m busy before and I’m busy after.” Till slut hade de enats om en kompromiss: köra ner tillsammans (”but just a straight drive. No camping”), och sen skulle han köra långsamt tillbaka och se allt han ville medan hon stannade kvar ett par dagar extra med dottern innan hon flög hem. Daniel och hans dotter hade kört tillsammans när Daniels syster dog och de rensade ut hennes hem och skjutsade tillbaka saker för att dela upp bland familjen. ”Look at me, I’m getting all emotional, what with my sister and my daughter”.

Jag sållar rätt hårt i samtalsämnen här eftersom det skulle ta för lång tid att berätta allt han pratade om. Jag behöver knappast tillägga att Daniel inte sysslade med saker som gps. Istället hade han en lapp med mitt namn och adressen jag skulle hämtas upp på. Han spanade spänt omkring sig hela vägen ut på motorvägen. ”It’s nervous, driving in the big city”, sa han till mig när han väl kommit ut på rätt avfart.

Avfarten var till Highway 35, norrut, i kanske två timmar. Sen svängde vi av på Highway 9 österut. Fortfarande rakt fram. Då och då korsade vi andra vägar. Också de raka.

Jag tror inte man har åkt på en spikrak amerikansk motorväg förrän man har gjort det i Iowa i maj; före majsen har kommit upp är till och med landet rakt och platt. Det finns inget som bryter av eller distraherar, varken i naturen eller på vägarna.

Förrän vi närmade oss Decorah. ”Herregud, jag ser en kulle!” sa jag. ”Och en liten dal!”

Med kulle och dal menar jag en lätt uppförsbacke ute på åkern. Om dalen var mer än någon meter djup skulle det förvåna mig mycket, och den var inte definitivt inte mer än femtio meter bred.

Men ändå! Det var chockerande. Om Engelsmannen som gick uppför en kulle och nedför ett berg hade spelats in i Iowa skulle den heta Engelsmannen som gick ut på ett fält och gick nerför en kulle. 

Anledningen till att det finns kullar och dalar här är för att det är en del av The Driftless Area: som jag har förstått det handlar det helt enkelt om ett område som inte täcktes av is och glaciärer och jämnades ut, för ungefär tiotusen år sedan. Området täcker in delar av Wisconsin och nordvästra Iowa och innebär tydligen mycket kalksten (limestone är ett vackrare namn, tycker jag) och forell-fiske. Anyways. Så här beskrivs det på en turistsida:

As a result you have dramatic landscapes of repeated hills and valleys that go on for more than a hundred miles. The hills are steep, limestone based, and mostly wooded with a deciduous mix of oak, hickory, ash, and cherry. At the base of these limestone hills hundreds of cold water springs erupt and form into the most perfect trout streams that one can envision.

Det finns säkert här i närheten också (Daniel skulle säkert med glädje visa mig, men har redan lämnat av mig på mitt bed and breakfast), men för mig innebär området mest att jag plötsligt såg en liten dal och en kulle längs med motorvägen.

Decorah har tre huvudsakliga gator, och Daniel körde runt mig på efter att ha pekat ut mitt bed and breakfast för mig (”I’m just gonna show you…”). Där finns Broadway, en vacker gata kantad av träd och stora, viktorianska hus. Där bor pensionerade läkare och advokater.

Sen finns Mainstreet, också kantad av vackra träd, men med mindre hus.

Och så finns Water street: ”Water street is the main street”, sa Daniel glatt innan han kom av sig. ”That is, there’s another street named Mainstreet, but Water street is…”
Jag: ”Your main street?”
”Exactly!”

Vid första anblicken är det lätt att tro att Decorah liknar Broken Wheel: Water street är en bred gata, kanske fyra eller fem kvarter lång, kantad av låga hus. Vägen mellan husen är bredare än husen är höga. Om man vände vägen på högkant skulle den trona långt över hustaken. Jag har försökt ta bilder, men det är lönlöst: husen är för små och blyga och domineras helt av himlen och asfalten. Till och med bilarna verkar större än husen, och definitivt kaxigare. Tar man ett kort får man knappt med någon husfasad, men bilar och asfalt och grå himmel i bakgrunden, och allt glider mest in i varandra och blir, ja, grått.

Jag är väldigt nöjd när husfasade verkar glida in i asfalten, eftersom det är den formuleringen jag använde för Broken Wheel, före jag varit i Iowa.

Men Decorah är inte Broken Wheel, så mycket blev snabbt uppenbart. Här finns två mikrobryggerier. Ett är ”landets, kanske världens bästa”, citerat av en annan turist som Daniel pratat med. Jag vidarebefordrade det till min amerikanska vän från Oregon, och han var inte imponerad: ”Jag tror att alla vet att det är Oregon som har de bästa mikrobryggerierna i USA”, konstaterade han opartiskt.

Det här mikrobryggeriet hette Toppling Goliath, där ”Goliath” hänvisar till de stora ölkoncernerna. Det andra var en konkurrent, som bryggmästaren lockats till efter ett bråk med ägaren.

Förutom mikrobryggerierna har Decorah också ett renoverat hotell där president Obama bott på. Jag kan inte tänka mig att Obama skulle kunna hitta till Broken Wheel. Han var här, förmodligen under sin omvalskampanj, och besökte Seed Saver Exchange, en non-profit som arbetar för att bevara mångfald i naturen.

Daniels guidade tur inkluderade också hans gamla college och platsen där hans pappa friade till hans mamma.

Anyways. Det är säkert fint att president Obama varit här, men viktigare: de hade ett café med gott och starkt kaffe (!!). Daniel upplyste mig bara om att kafét fanns, men eftersom han inte dricker särskilt mycket kaffe (och är amerikan, jag skulle inte ha litat på honom i alla fall), stod jag i flera minuter och funderade över den eviga frågan: bryggkaffe eller cappuccino? Jag var mer sugen på bryggkaffe, men cappuccino är förstås mer riskfritt. Till slut bestämde jag mig för att jag druckit svagt kaffe i över en vecka, jag har till och med druckit amerikanskt flyg-kaffe, så jag skulle överleva svagt kaffe.

Vilket var tur, för kaffet smakade något! Färgen var mörk och betryggande och gjorde att jag helt sabbade mjölk-processen. Jag var tvungen att experimentera mig fram i flera minuter för att hitta tillbaka till den där härliga, första prov-klunken av kaffe som smakar någonting.

Jag passerade förstås disken på vägen ut. ”Your coffee is great!” sa jag till den stackars äldre mannen bakom disken. Tre kvinnor stod i kön bredvid mig. ”Excellent! Amazing coffee! Thank you!”
”Eh, good?” sa mannen distraherat medan kvinnorna stirrade maniskt på den konstiga kvinnan som viftade med pappmuggen samtidigt som hon tömde all sin växel i dricks-skålen.

Jag har inte helt lärt mig amerikanska mynt ännu, men jag är rätt säker på att han fick en 100 procentig dricks.

Och det förtjänade han.

Ps. Bed and breakfast-stället jag bor på byggdes någon gång på 1800-talet av en Colonel William Baker. Han var engelsman. Det är allt jag vet om honom.  Som återberättat av ägaren.

Härmed avger jag följande löfte till Gud och svär på allt som är heligt:

Jag ska aldrig, aldrig, aldrig gå ut för att röka på O’Hare igen.

Jag hade över en timme tills mitt flyg boardade, minst 1 timme och 40 minuter tills flyget gick, och jag tänkte i mitt stilla sinne att jag skulle hinna ut för att röka en snabb cigarett och sen ta mig igenom säkerhetskontrollen igen. Det var helt klart mitt livs mest dyrköpta cigarett.

Dyrköpt i stress och ren panik, det vill säga.

”This is crazy”, sa kvinnan bakom mig i kön till säkerhetskontrollen. ”I’ve never seen anything like it.”
Mannen som jobbade i säkerhetskontrollen (eller kön till den, vi kunde ännu mest skymta den vid horisten) himlade lätt med ögonen. ”Welcome to O’Hare on a Sunday”, sa han torrt.

Jag antar att det är någon sorts karma, eller universums ständiga försök att utjämna sig själv. Det var ingen kö alls från Cincinnati imorse, och bara pre-screening.

”This made my morning so much better!” sa kvinnan som stod bakom mig då, inför den oväntade lyxen att inte behöva ta av sig skorna eller jackan eller ta ut laptops. ”I don’t mind doing it for security, but, well, you know…”
”You have to enjoy the small things in life”, instämde jag.
”Exactly!”

Oh well. Jag kom med planet och är nu i Des Moines, Iowa. Det hade varit pinsamt att fastna i Chicago den första gången Lathea lät mig flyga själv.

”We’ve got time”

Jag älskar Lathea. Hon är den coola, tuffa, charmiga kvinnan som varit ansvarig för att hålla koll på mig den här första veckan. Hon kommer snart ersättas av Shana, min förläggare, som kommer guida mig i hennes hem-stat Iowa, och sen av Valerie. De har delat upp barnvaktandet av mig mellan sig.

Det enda möjliga, lilla problemet är att vi inte riktigt delar samma tidsuppfattning. Jag tycker att det är naturligt att komma åtminstone tio minuter före utsatt tid, gärna en halvtimme om det är ett event.

Lördag i Ohio var en upptagen dag. Jag började ana oråd redan på flyget. Det skulle landa i Dayton tio i elva; tio i tolv skulle vi vara på en radiostation i Cincinnatti. Tidigare har det tagit nästan en timme bara att komma iväg från flygplatsen: hämta ut bagage, fixa fram hyrbilen, hitta varandra. Och jag hade en stark misstanke om att radiostationen inte ens låg nära flygplatsen. En snabb googling bekräftade det: det tog en timme och tio minuter att ta sig dit.

Eftersom Lathea är super-kvinna var det här inte nödvändigtvis något som hon bekymrade sig för. Hon konstaterade problemet och ringde helt enkelt upp radiostationen och bokade om intervjun till klockan fyra på eftermiddagen. Det var en bandad intervju, så det var inte som om det spelade någon roll.

Istället ägnade vi förmiddagen åt lite spontan-signering i en Target-butik. Klockan två var vi på books & Co, en fantastisk, stor bokhandel i Dayton, Ohio.

Här började de verkliga problemen. Det var fortfarande en timme och fem minuters resväg. Eventen brukar ta en timme. Jag var säker på att vi skulle hinna, eftersom jag lätt kan anpassa hur länge jag pratar.

Jag hade dock inte räknat med den amerikanska tidsuppfattningen och/eller den missriktade charm och vänlighet som får dem att tänka att personliga möten är viktigare än ens schema.

Tio över två, tio minuter efter eventet skulle ha börjat, satt vi fortfarande inne på kontoret hos den event-ansvariga och diskuterade hennes allvarliga fall från en stege. Hon hade legat två timmar i garaget i väntan på att hennes son skulle komma och hitta henne; missat julhandeln (till mig: ”And you know what that means”), varit sjukskriven i flera månader och bara för ett par veckor sen kommit tillbaka till jobbet. Med käpp.

14.10: ”But the doctor was just wonderful. And young, too.”
Jag (Stressad medan jag sneglar på klockan): ”How nice.”
Lathea: ”Oh, wow. So how old was he? That always makes me feel like an underachiever. And did you have physio-therapy as well?”

14.15: Den eventansvariga: ”Well, I should go out and make sure the mic works.”
Låt mig här påminna er om att kvinnan hade råkat ut för ett allvarligt benbrott och fortfarande använde käpp. Hon rörde sig långsamt mot event-delen av bokhandeln. Vi väntade på kontoret. Klockan tickade på mot undergång och katastrofer.

14.20 började eventet, och jag är stolt över att säga att jag lyckades bli klar i god tid för att ha signerat böcker och varit med på kort och småpratat artigt och vänligt och icke-stressat tills exakt 14.45. Lite sent, men under kontroll. Det tar fem minuter att gå till bilen, säg några minuter till för att slå in adressen i gps:en, och vi skulle ändå kunna vara framme till fyra.

Vilket vi var tvungna att vara. Intervjun hade redan skjutits upp en gång eftersom vi var sena! Vi kunde inte glida in tio över! Katastrof!

Jag var övertygad om att Lathea just nu var upptagen med liknande tankar, ända tills hon sa:

”We got time. Do you want us to sign some stock?”
Jag stirrade klentroget på henne, medan jag i tankarna utbrast: we haven’t got time!!!!!!!!
Jag hoppas att utropstecknen inte syntes i min blick. Så jag signerade högar av böcker med imponerande hastighet. När jag var klar gick Lathea iväg och hittade en till hög. !!!!!. Sen ville event-ansvariga ta ett kort. !!!!!. Lathea föreslog en annan placering av skylten. !!!!!!.

Till slut kom vi iväg 15.00. Gps:en beräknade vår ankomst till 16.06. Jag repeterade ursäkter i huvudet. Jag förutsåg sura miner och en stressad intervjuare. Visst, Lathea körde snabbt nog för att stadigt minska den beräknade ankomsttiden. 16.05, 16.04, tillbaka till 16.05 när vi stannade för ett rödljus, 16.03, och sen, till slut, 15.59.

Här vill jag ändå poängtera att det INTE är att vara i tid. Att vara i tid är att anlända ungefär kvart i, så att man har tid för att parkera, röka en cigarett, hälsa artigt, kanske gå på toaletten och så vidare och vara redo att börja intervjun prick 16.00.

Det trodde jag var underförstått.

Det verkar emellertid som att intervjuaren var mer inne på Latheas linje. Han hälsade vänligt på oss när vi parkerade utanför 15.58 (jag: ”I’m so sorry we’re late!), dirigerade oss till en parkeringsplats, småpratade mer sen, visade oss väggen med signerade kort (nu var klockan 16.06, men jag hade slappnat av lite. Vi var framme. Resten var hans ansvar).

”Han” var Mark, programledare för bokprogrammet Cover to cover. Det var en fantastisk intervju. Han ställde intressanta frågor. Han nämnde titeln på min bok ungefär var tredje minut så att jag inte behövde göra det själv. Han brydde sig inte alls om att intervjun började 16.07.

Efter intervjun följde ett event på lika stora och lika fantastiska Joseph-Beth Booksellers i Cincinnati. De har också en butik i Kentucky, och två av de anställda där kom förbi direkt från en Derby-fest. Den ena hade satsat på rätt häst OCH vunnit festens pris för bästa hatt. Och sen förstås kört en dryg timme för att gå på ett bokevent.

Fler personer borde ha hatt på bok-event. Jag funderar faktiskt på att börja det själv.

Jag skriver det här på flygplatsen i Cincinnati. Idag åker jag till Iowa via Chicago, och när jag kommer fram har jag en hel kväll ledig att ägna åt att tvätta.

Jag flyger också utan Lathea. Igår frågade jag henne när hennes flyg gick.
”I don’t know my schedule”, svarade hon. ”I only know yours.”

>