Saker jag gör medan jag borde skriva

Ni vet när man plötsligt bråkar med en väldigt nära vän, eller någon man är tillsammans med, eller förälskad i? Hur man är förvånad och sårad över det bråket faktiskt handlar om, men lika mycket över det faktum att man överhuvudtaget bråkar. Att någon man litat så fullständigt på, och beundrat, och ja, älskat, plötsligt visar sig vara opålitlig? På ett sätt är det som om det får hela världen som man kände den att verka konstig, oroväckande, oförutsägbar.

Precis så kände jag när ”papperstrassel i övre luckan” plötsligt dök upp på min skrivares display. Den gav ifrån sig konstiga ljud, en orange lampa blinkade, och hela vår hittills okomplicerade relation skakades i grundvalarna.

Ni som är nya på bloggen kanske inte känner min skrivare, men vi har levt i lycklig harmoni i åratal. Jag har varit så förskonad från papperstrassel och felmeddelanden och frustration att jag knappt kommer ihåg hur det var. Den var fantastisk. Den är fantastisk. Den har fyra fack och kan skriva ut dubbelsidigt, och behöver man skriva ut ett fyrahundrasidors manus så sätter man bara på utskriften och så jobbar den på.

Ni förstår inte vilken lättnad det var efter min förra skrivare, där jag var tvungen att skriva ut tjugo sidor i taget och konstant vaka över den för att den inte skulle flippa ut fullständigt.

Tills nu.

Ack, hur ömtåligt förtroende och tillit är! Inte bara ett papperstrassel, utan flera. Jag öppnade den övre luckan. Jag tog bort papperstrassel. Utskriften startade igen, och så det där hackande, skärande ljudet, och sen började det om.

Det här har pågått av och till i nästan en hel dag. Först nu verkar det vara över, men det har lämnat mig skakad och utmattad och fortfarande oroad.

Det kommer ta tid att bygga upp det här förtroendet igen, men jag antar att det är så med vänskaper och relationer. Att man helt enkelt måste våga igen och förlåta, så gott man kan.

Jag bifogar några bilder från den tiden då vi var lyckligt nyförälskade, för att påminna mig själv.

Som ni vet skriver jag just nu på min andra bok. Den kommer ut i augusti 2015, och förutom det sedvanliga självtvivlet (se Toast) brottas jag just nu med den lilla frågan om titeln. Och där behöver jag din hjälp.

Hittills har boken hetat Uneasy rider. Jag gillar den titeln, även om jag erkänner att det är lite fusk att ha en engelsk titel på en svensk bok. Bland de jag har bollat titeln med går meningarna däremot isär, och jag vet inte om jag gillar titeln tillräckligt mycket för att envisas med den oavsett vad andra tycker. Det är ändå inte jag som ska läsa boken.

Så har du några minuter till övers, vore jag väldigt tacksam för din input.

Det här vill jag att titeln ska säga om boken:
– Boken är skriven i jag-form, och är snabbare och eventuellt roligare än min förra, så jag vill att titeln ska signalera att läsarna inte kommer få exakt samma historia igen, även om mycket förstås är gemensamt
– Humor och självdistans
– Det finns motorcyklar i den, men det här med frihet och äventyr blir inte så enkelt som Anette tänkt sig
– Och som alltid feelgood, småstad och konstiga bikaraktärer, även om de den här gången ses helt genom min huvudpersons ögon, istället för att få egna perspektiv.

Det här handlar boken om:
Sommaren då Anette Grankvist fyllde arton lovade hon sig själv tre saker som hon skulle göra i livet: köra motorcykel, köpa ett hus och klara sig själv. Så här nitton år senare har hon i alla fall klarat sig själv. Hon har inte varit på en riktig dejt på den här sidan millennieskiftet. Hon bor kvar i hyresrätten i Skogahammar. Hon jobbar på Mat-Extra, där blip-blip-ljudet från kassan långsamt driver henne till vansinne. Och hon har inte ens körkort för bil, ännu mindre motorcykel. Allt det här var helt rimligt så länge hennes dotter bodde hemma. Men när Emma flyttar till en annan stad upptäcker Anette att det är en sak att vara ensamstående mamma med ett barn, och en helt annan att vara det utan ett. Hon hade ingen aning om att livet bestod av så mycket tid.

Därför verkar det som en bra idé att börja ta motorcykellektioner, ge sig in i ett omöjligt projekt, lära känna sin egen mamma mitt under pågående senildemens, och kasta sig ut i en galen förälskelse. Men det visar sig snart att det här med frihet och äventyr är betydligt mer komplicerat än Anette tänkt sig.

Det här är mina olika alternativ:
Uneasy rider
Livet, motorcyklarna och andra omöjliga projekt
Fartblindhet
Anettes väg till vansinnet
Sökandet efter liv i Skogahammar
Drömmar sökes
Sökes: ett liv

Vilket föredrar ni? Har ni helt egna idéer? Tycker ni att alla titlar är helt okej, men inget som står ut (gah!)? Var förkrossande, brutalt ärliga. Som vanligt utgår evig tacksamhet, min förstfödda son, valfri övrig belöning.