Saker jag gör medan jag borde skriva

Som jag sa till Carina, idag 07.50: ”Jag vill ändå gärna tro att vi är två normalintelligenta, hyffsat organiserade människor som KAN läsa innantill.”

Det är inte en syn som längre delas av personalen på Creole Travel eller personalen på något av de två hotellen som krävdes för att boka en extra natt. Som vi redan hade betalat för. Vilket vi hade vetat om vi hade kunnat läsa innantill.

Det hela uppenbarade sig under följande konversation, på piren i hamnen på La Digue. Föreställ er glittrande blått hav, små fiske- eller utflyktsbåtar som förbereder sig för dagen, vänlig smågnabb mellan mannen som skjutsar oss och de andra som hänger runt båtarna, klar himmel, strålande sol och ett torg ett stenkast därifrån som långsamt vaknar till liv. På det torget försöker Carina just nu växlar in våra vouchers mot biljetter, medan jag tar hand om väskorna. Vi är båda redo att åka hem – Carina har strumpor för första gången, jag har packat om böckerna i handbagaget för att kunna läsa ett helt resdygn. Vi har dubbelkollat tider, förberett de utskrivna papperen med instruktioner, gett våra sista seychelliska rupier i dricks och skrivit vänliga kommentarer om personalen i hotellets kommentar-bok. Klockan är 07.20 och en prydlig kvinna från Creole Travel är precis på väg mot mig.

Jag: ”Vi ska ta färjan till Mahe klockan åtta.”

Hon, oroligt: ”Men Madam! Färjan till Mahe har redan gått. Den går klockan sju.”

Jag var inte orolig. Vårt flyg går halv fem på eftermiddagen, så vi har väldigt goda marginaler. Vi rör oss bort mot deras kontor, medan hon tar papperet ifrån oss och läser innantill. ”Men, Madam! Era biljetter är imorgon!”

Och det var dem. Den nionde. Inte den åttonde. ”Låt mig kolla när nästa båt går. Men ni är säkra på att ert flyg inte också är imorgon?”

Jag och Carina skrattar och säger: ”Nej, nej. Det är idag. Vi har dubbelkollat det ungefär tre gånger. Men det är lugnt – flyget går ju inte förrän halv fem … Öh, imorgon.”

Så vi fick helt följa med till kontoret, under många leenden, skratt och huvudskakningar mellan henne och alla människor hon mötte – på ett vänligt sätt, förstås. Hon erbjöd sig att ringa och styra upp en extra natt på hotellet.

”Vad snällt”, sa jag och Carina.”Då sitter vi helt enkelt här och se dumma ut under tiden”

”Nej, nej! Ni är inte dumma. Inte alls”, sa hon och flackade med blicken.

Så nu är vi tillbaka för en bonusdag vid poolen. Vi väljer att se morgonens utflykt som lite av en generalrepetition.

När vi för åtta dagar sen anlände Seychellerna och hade tagit oss igenom både pass- och Gula febern-kontrollen tog vi en taxi från flygplatsen till Mahe. Medan jag spanade in palmer småpratade vi med taxichauffören:

”Det finns två sorters väder på Seychellerna: vinden blåser från söder eller norr (det är alltid 30 grader, dag som natt). Jag brukade jobba vid brandkåren på en privat flygplats på Praislin, innan jag pensionerade mig och började köra taxi. Bästa beslut jag någonsin fattat. Jag borde ha gjort det mycket tidigare.”

”Och var det många bränder?”

”Jag jobbade där i trettio år och vi hade inte en enda olycka.”

”Bodde du på den ön då?”

”Ett halvår där, ett halvår här. Jag hade ju min familj här på Mahe.”

”Men … Åkte du inte hem någon gång på ett helt halvår?”

Axelryckning. ”Ibland. Men när man är gift kan man behöva komma bort ibland. Och jag hade en flickvän på Praislin.”

Jag och Carina sneglar på varandra. ”Öh. Och din fru…?”

”Hon visste ingenting förstås. Jag avslutade det när jag flyttade tillbaka hit. Jag är för gammal nu. Jag är 62. Eller, jag är gammal, men inte för gammal.”

”62, ja, det är ju inte så gammalt. Öh…” Vi kom av oss lite när vi insåg att det lät som att vi argumenterade för att man aldrig var för gammal för lite dubbelliv och otrohet.

Mannen hade tre söner och två döttrar: en jobbade på en byggfirma i London, en dotter var läkare på Nya Zeeland och de andra verkade än så länge vara kvar på än: ”Vi är 85 000 invånare på 250 000 turister per år, och ändå säger de att vi har ekonomiska problem. Hur det går ihop vet jag inte.”

Jag har förstås en svaghet för tuffa kvinnor med uttryckslöst ansiktsuttryck, liksom för serveringspersonal. När de två kombineras blir det tyvärr lätt ovärdigt.

Jag: ”Sorry, I’d like a SeyBrew/coffee/anything, please.”

Servitris: uttryckslöst ansiktsuttryck, tuff kroppshållning och möjligtvis en nick.

Jag: ”Thank you very much. Thanks. That’s great” (maniskt leende)

Hon (ännu mer uttryckslöst ansiktsuttryck): ”Where are you steated, madam?”

”It’s no problem. I’ll just wait here. Thank you very much.”Följt av fler maniska leenden och några extra tack för säkerhets skull.

Transaktionen avslutas med ett ”You don’t have to wait here. Madam.” Varpå jag drar mig tillbaka efter några till leenden.

Och sen börjar det om när jag vill ha en till öl.

Mamma, om du läser det här: jag använde solskydd! Det var int är fysiskt möjligt att ha på mig mer!

Dag sju på Seychellerna besökte jag och Carina Världens bästa strand. Jag stannade i två timmar (min strand- och solkondition är sämre än hennes). Jag använde solskydd. Det var dag 7, så min vinterbleka hud har solat, badat och snorklat tillräckligt för att vänja sig. Ändå tjänstgör jag nu som La Digues enda rödljus. De få bilar på ön tvärstannar när de ser mig och väntar frustrerat på att jag ska slå om till grönt. Carinas reaktion? Tillbaka-ryggning och ett: ”Oj! Vilken … Öh… Fin färg du har fått”. Det hade varit mer övertygande om hon inte samtidigt hade vänt sig om för att kunna hånskratta åt mig utan att såra mina känslor. Hon tittade på mig ur ögonvrån och log hela resten av dagen, när hon inte gapskrattade.

Men hon slutade skratta när hon insåg att det omöjliggjorde gemensamma selfies på vackra stränder i solnedgången. Åh, hon försökte fortfarande (”Kom nu, Katarina. Om man vinklar kameran rätt får man bara med den fina delen av stranden, solnedgången och klipporna i bakgrunden. Ditt ansikte ser inte alls rött ut längre”). Men tricket med selfies är att man ser bilden man tar. Hon stod redo med kameran i rätt vinkel, leendet redan på plats, och ett ledig utrymme för mig. Det räckte med en blick på det kräftröda klot som var mitt ansikte för att jag skulle försvinna ur bild med ett ”eh, knappast”. Till slut lyckades hon övertala mig att ta en strandvilla (”det syns inte alls på lite avstånd nu när solen har gått ner”) och lyckades få en hyffsad bild på sju försök. Det var sist chansen hon fick, så det var nog lika bra att hon fick några goda skratt åt de andra sex bilderna.

Men jag vill inte att ni ska tro att det här har lett till spänd stämning mellan oss. Tvärtom. Carina har packat med kall, sval, fantastisk, oemotståndlig aloe vera som tog fram det gammal-kyrkliga i mig. Dagen avslutades med djup känd tacksamhet, uttryckt i ett email: ”Gud signe dig och din aloe vera!”

Inte heller gick det ut över min sömn, eftersom jag bara brände framsidan från pannan till ovansidan på fötterna och jag ändå ofta sover på rygg i ungefär samma ställning som en mumie: rakt uträtt, benen ihop, händerna lätt korsade över bröstet. Men man kan säga att dagens plan är att hålla mig i skuggan. Ibland måste man bara läsa böcker i skuggan över en kopp kaffe. Det är ett hårt liv.