JAG ÄR I IOWA!
Kommentar överflödig.
Inflation
Min gode vän Love fyller år idag. ”Vill du ha en present från New York? Och vad vill du i så fall ha?” Frågar jag.
”Du älskar mig inte!” svarar han.
Det börjar gå inflation i den här presenthistorien.
Show me the PRESENT!
Relationer kan vara svåra i allmänhet, och missförstånd händer så lätt med tidsskillnad och geografisk avstånd och Facebook-ande. Knappt hade vi varit ifrån varandra ett par dagar förrän jag råkade kalla min gode vän Isak för ”gullig”, och sen brakade hela helvetet lös.
Inte heller lyckades jag snappa upp de finare vinkarna om vad min plikt var under min USA-resa, så Isak kände sig till slut manad att tala klarspråk: JAG VILL HA PRESENT.
Men sen tog klarspråket slut. Vad vill du ha, frågade jag. ”Om du hade älskat mig hade du vetat det”, svarade han. Ärligt talat, män!
Förslag från mina vänner om vad jag borde ge honom: ”Alla blir glada åt såna där teskedar med besöksortens namn på skaftet. Med tiden kan man få ihop en fin samling som kan ge upphov till många trevliga konversationer till efterrätten.” – ”Små fingerborgar i porslin med minnestext är också himla fina presenter.” – ”Med tanke på Isaks djurkampanj på nätet så föreslår jag olika djursaker. Kanske en ödlesked, en capybara-tekopp eller varför inte tigertofflor.”
Det här tänker jag mig kommer lösas i New York, som ju är känd som ”Djurrelaterade teskeds- och fingerborgarnas absoluta huvudstad.”
Ni andra som vill ha en present av mig rekommenderar jag tydliga instruktioner.
Vänskapen
Man lär sig väldigt mycket om varandra när man kastar sig ut i en improviserad liten resa till Landet långt borta.
Här är saker jag har lärt mig om Carina: kvinnan har ett snudd på perfekt minne för låtar och sångtexter. Bara som ett exempel kan nämnas att hon kan hela texten inklusive alla verserna till Bumbibjörnarna utantill. Det här är en uppskattad talang på t.ex. taxiresor (taxichauffören var mkt. imponerad) och under en niotimmars flygresa.
Saker Carina har lärt sig om mig: jag kan aldrig fatta beslut om vart vi ska äta.
Carina: ”Vad känner du för?”
Jag: ”Åh, vad som helst, egentligen.”
Carina: ”Vad sägs om det här stället?”
Jag: ”Det blir perfekt!”
Hon: ”Eller ville du prova mexikanskt?
Jag: ”Det låter ju jättetrevligt!”
”Är det för lång kö här? Ska vi gå någon annanstans?”
”Vad tycker du?”
Långt, långt senare. Carina: ”Nu sätter vi oss här.”
Jag: ”Vad trevligt! Det blir ju jättebra.”
Tystnad.
Det här kan ha invaggat Carina i tron att jag inte riktigt kan ta ansvar för mig själv, vilket så klart är ett tecken på vilken god människokännare hon är. Inför musikalen gjorde hon ett försök att skämta: ”Var har du din biljett?”
Jag, helt icke-oroad och med lätt höjda ögonbryn: ”Herregud Carina, vad är sannolikheten för att du skulle ha trott att jag skulle kunna hålla koll på min biljett?”
Carina: tystnad.
The Broadway Experience
Carina har haft visst dåligt samvete för att hon inte lyckats hitta någon musikal åt mig på den enda kväll vi är i New York tillsammans. Men det löste hon igår, genom att vinna två biljetter till The Book of Mormons som just nu spelar i Minneapolis. Är inte det ett tecken på ett organisatoriskt geni i mästerklass, när hon till och med lyckas styra upp slumpen?
Så nu har jag sett en musikal, för första gången på väldigt, väldigt länge. Den var helt fantastisk. Jag har visserligen inte jättestora kunskaper om mormoner, men väldigt mycket kändes generellt för internationellt föreningsliv i synnerhet och livet i allmänhet.
Om att vilja göra en osjälvisk insats
Om känslor
Här är saker andra har sagt när de varit på musikalen.