Saker jag gör medan jag borde skriva

Det är möjligt att det finns författare som är smarta nog att inte googla sig själv på regelbunden basis, men jag är helt klart inte en av dem. Vid det här laget har jag däremot utvecklat ett starkt sinne för humor när det gäller kritiska recensioner. Det finns väldigt lite som upprör mig nuförtiden, och en hel del som roar.

Särskilt roande är recensioner som ändå ger ett helt nytt perspektiv på ens bok, eller sågar den på helt nya sätt, och idag hittade jag en sån. Det är en bokblogg som varar på en Top 10 Tuesday-utmaning (det är ett koncept där bokbloggar listar olika Top 10-saker på, ja, tisdagar). Igår var frågan: 10 saker du skulle vilja ha mer av i böcker.

Just den här bokbloggaren har tagit frågan på allvar och tänkt på vad hon saknar i böcker. Även om hennes bokcirkel ofta utmanat henne att läsa saker utanför hennes vanliga horisont, känner hon ofta att det är något som saknas, och nu har hon kommit på vad: det kristna perspektivet.

Now, I am not judging the authors, but I don’t think I am going out on a limb saying that they did not begin writing saying WWJD!

Det är faktiskt en helt rimlig kritik. På ett rent bokstavligt plan tror jag inte att jag stannade upp en enda gång under mitt skrivande och frågade mig: vad skulle Jesus ha gjort? Däremot vet jag bestämt att åtminstone en av mina karaktärer gjorde det. Tyvärr precis innan hon raggade upp sin yngre bisexuella älskare, men ingen är perfekt.

Men jag måste ändå invända mot hennes övergripande tolkning av den kristna värdegrunden. Efter sitt konstaterande om avsaknaden av Jesus som dramaturgisk guide, fortsatte hon:

The books are well-written and award-winning — truly exceptional books, but left me feeling unsatisfied. Don’t get me wrong, I don’t need a book to be blatant or preachy, but I do appreciate when there is a subtly woven message of hope or redemption or forgiveness.

Och jag vill ändå påstå att min bok – SÄRSKILT när Caroline raggar upp den yngre älskaren – innehåller en hel del hopp och förlåtelse och räddning. Men visst, kanske inte riktigt rätt sorts räddning, hopp och förlåtelse.

PS. Min nästa bok innehåller betydligt mer av det kristna perspektivet, men jag är rätt säker på att det inte kommer göra just den här bokbloggaren lyckligare.

PPS. Som recension betraktat slår det förstås inte Amazon-kommentaren som jag tidigare bloggat om här

PPPS. För övrigt är Christian fiction en oehört stor kategori, med egna subkategorier och helt egna bokhandlar. Det finns t.ex. Spiritual Romance, som jag av säkra källor fått höra tyvärr är rasande tråkigt, rent sex-scens-mässigt. Kristna bokälskare orsakade också ramaskri av författare när de första lansera appen Clean Reader som helt enkelt skulle gå in och censurera oanständigheter i böckerna man ville läsa. ”Jag tycker inte om blue cheese-dressing”, sa talespersonen, ”så om jag köper en sallad ber jag helt enkelt att de tar bort den.” Författare blev rimligt upprörda över att jämföras med blue cheese-dressing, men nu tänker jag att den större kritiken är att appen var så oambitiös: varför bara byta ut svordomar och fult språk? Varför inte kunna skriva om hela slut till att bli mer upplyftande, med ett bättre budskap? Det hade kunnat ge liberalerna i New York något rejält att uppröras över, och bara tänk vilka spännande nya berättelser vi skulle kunna skapa! Rimligtvis kunde man då också bara välja att få versionen ”garanterat lyckligt slut”, där t.ex. Romeo och Julia tidigt i boken insåg att de knappt kände varandra och borde dejta ett tag först innan de dog för varandra, eller där Rhett beter sig lite vettigt och normalt och inte är en total idiot och därför lever lycklig i alla sina dagar med fucking jävla Scarlett precis när hon blivit lite vettig. För att ta ett exempel ur luften.

Jag var orättvis mot IT-killarna. Han hade börjat jobba klockan åtta i Kista. Jag lider med honom.

Sedan cirka tre dagar tillbaka hyr jag en kontorsplats på ett kontor på Gotlandsgatan vid Skanstull. Ni som följer den här bloggen vet att det var enda sättet att rädda det som finns kvar av mina krukväxter (utifall att ni är nyfikna: en oehört seglivad växt av oklar sort som jag ärvt efter min mormor och ansträngt mig för att inte övervattna, och två uttorkade chiliplantor som jag hoppas lever någonstans djupt där inne. Hoppet är det sista som dör etc etc.).

Efter att i många år ha jobbat hemifrån är det en fascinerande socialantropologisk inblick att plötsligt befinna mig på ett kontor. Det är så här resten av mänskligheten lever! tänker jag medan jag åker till mitt kontor halv tio på morgonen och åker hem klockan tre. Igår åkte jag inte hem förrän fem, handlade efter jobbet, lagade mat och skickade desperata meddelanden till en vän från soffan efteråt, döende av den plötsliga chocken att ha en normal vardag. ”Hur orkar människor laga mat efter jobbet?” frågade jag min kontorsarbetande vän, som lyckades fejka sympati riktigt hyfsat.

Än så länge är jag oerhört förtjust i kontoret. Det är en rätt stor och definitivt vindlande lokal i bottenplan, ut mot en liten innergård som vintertid endast används av rökaren (jag). Kontoret drivs av ett par unga IT-killar som driver IT-företag på deltid och fixar i lokalen resten av tiden. Just nu spacklas en trappa. Det finns planer på att bygga ett konferensrum. Gardiner sätts upp vid alla fönster, men en har tydligen försvunnit någonstans. Ja, inte gardiner av typen blommiga fållade saker. Det är IT-killar vi pratar om. Mer tunna vita rullgardiner som ska skydda datorskärmar från solljus.

Hälften av människorna som hyr kontorsplatser här verkar vara blandade unga IT-konsulter. Den andra hälften är ett gäng vansinnigt tuffa kvinnor som driver ett företag som sysslar med performancekonst. Tror jag. Eller teater, kanske. Eller båda. Jag har inte pratat så mycket med dem, men jag har träffat på två av dem i köket, och de är den typen som avbryter ett samtal när en ny förvirrad kvinna smyger in, ser rakt på henne och säger: ”Hej!” med bestämd, vänlig röst, och sen presenterar sig, med fast handslag. Jag känner lika delar beundran och skräck för dem. En dag kommer de bli magnifika tanter.

Med mina arbetstider tänkte jag faktiskt att jag aldrig skulle vara varken först eller sist på kontoret, men redan dag tre dök jag upp tio över elva till ett helt öde kontor. Jag hade glömt bort: a, att även januari kryllar av konstiga röda dagar och b, det är IT-killar vi pratar om. Men jag är rätt säker på att jag aldrig kommer vara sist från kontoret i alla fall.

Det är en ren fröjd att ha kontorsplats utan kollegor och utan fasta arbetstider. Så nära hur Gud tänkte sig arbete som man kan komma. Kaffebryggare, samtal att tjuvlyssna på, någon som svär över att spacklandet blir ojämnt, och absolut inga personalmöten precis när man äntligen kommit igång med jobbandet. Jag ska bara se till att aldrig åka i rusningstid, så kommer mitt liv bli ett enda långt, harmoniskt arbetspass.

Det är jag övertygad om. Jag har ändå varit här tre dagar nu.

Ps. Det är redan fullkomligt kaos i kylen, pga plötsligt kontorsjobb. Laga mat är en sak, till och med avfrostning av frys när det äntligen är minusgrader, men att diska? Orimligt! Som tur var är det röd dag imorgon. Har man en kontorsplats får man jobba hemma röda dagar, eller hur?

Svenskarnas vanligaste nyårslöften är förstås (på plats ett respektive två) att organisera upp sitt liv och läsa fler böcker. Därför är det nästan alltid fullt i bokhandlar hela januari ut, och allra särskilt då första veckan i januari. Tiotusentals svenskar strömmar in för att köpa markeringspennor, nyvässade blyertspennor, sudd, anteckningsblock och olikfärgade post it-lappar, eller bläddra frenetiskt bland alla böckerna i hyllorna. I februari minskar det något, och om du fortfarande hänger kvar vid midsommar har du bokhandeln praktiskt taget för dig själv.

Så BORDE det förstås vara, om det här hade varit en logisk värld. Vem har ”börja träna” som nyårslöften, eller bestämmer sig för att en mörk januaridag är bästa tiden för att bege sig till gymmet och börja tugga salladsblad?

För övrigt är förstås Bridget Jones de mest logiska böckerna att läsa i början på ett nytt år. Inget säger nyår som sammanfattningen: ”Januari. Exceptionellt dålig början” eller den mentala bilden av stackars bakfulla Bridget på nyårskalkonfricassébuffé (eller var det nu var), där en irriterande man i ful stickad tröja snart ska göra hennes dag värre.

De senaste veckorna har jag tänkt mycket på det här med gräl, efter att ha läst Malin Haawinds fantastisk bok Dra åt helvete.

De som känner mig vet att min version av ett vilt gräl är så iskall passiv aggressivitet att man får lätta frostskador bara av att läsa ett meddelande från mig. Jag behöver knappast tillägga att jag sällan tar gräl i person och aldrig över telefon.

Det här är ett lika frustrerande sätt att gräla för mig som för den som får meddelandet. I nio fall av tio förstår personen inte ens hur vansinnigt arg jag är på hen. Hur är det? kanske personen jag är arg på frågar.

”Bra.” svarar jag. Och sen, kanske så mycket som två timmar senare: ”Hur är det med dig?” Inte heller det sms:et leder ofta till någon annan reaktion än att man får reda på hur personen mår, vilket knappast var det jag ville veta.

Vill ni ha något verkligt roande att fundera på kan ni fundera på vad som händer när jag grälar med en annan artig, konflikträdd person. Jag har gjort det, så jag vet.

Samtalet går ungefär så här:
Jag: ”Hur är det med dig?”
Han: ”Bra. Tack.”
Tystnad.
Jag: ”Hur är det med dig själv?”
Han: ”Bra.”
Tystnad. Mycket tystare tystnad än ni kan föreställa er.
Jag: ”Hur går det på jobbet?”
Bra.
Jag: höjda ögonbryn.
”Jag vet inte vad mer jag ska svara. Det har inte hänt något.”
Jag: ser ut genom bilfönstret.
Han: ”Hur går skrivandet?”
Jag: ”Bra. Tack.”
Japp! Sen var vi tysta igen.
”Vad skriver du på?”
Jag: ”Saker.”
Han: ”Gjort något annat roligt?”
Jag: ”Nej.”
Han: höjda ögonbryn.
Jag: ”Jag vet inte vad mer jag ska svara. Det har inte hänt något.”

Efter det lovade jag och Isak varandra att aldrig, aldrig någonsin gräla igen.