Rätt ofta får jag frågan hur det är att bo med sin syster, och för att berätta lite om hur vår vardag ser ut tänkte jag återge eftermiddagens sms-konversation.
Runt fyra hade sötsuget redan fått mig i sitt grepp, vilket är något av ett rekord. I flera dagar har det slagit till regelbundet halv nio på kvällen, ungefär när jag efter en sen middag lägger ner allt eventuellt jobb jag gör och sätter mig i soffan med min senaste Nora Roberts för att slappa lite. Bam. Sockersug. Igår var jag tvungen att stjäla den halva kexchokladen som låg i Syrrans väska, idag var jag lite mer förutseende.
Under förevändning att be henne köpa med sig mjölk hem (genialt!) förde jag snart smidigt över samtalet till det jag egentligen var intresserad av:
Jag: ”Har du helt fullt med jobb ikväll eller skulle du kunna tänka dig att baka något sött?”
Syrran är konstnär, så kvällen är en helt rimlig tid att jobba på för henne.
Syrran: ”Nej, jag har inget planerat ikväll. Till Ängsö eller?”
Ängsö är vårt sommarställe. Det ligger i skärgården. Varför skulle hon ta med sig min choklad dit? Skulle hon till Ängsö ikväll? Men hon jobbar ju imorgon, och vilken glädje har jag av choklad om den är på Ängsö? Fast jag skulle förstås kunna följa med …
Här slog det mig att hon bara undrade om bakandet var till helgens planeringsmöte med tjejjouren på Ängsö. Hon hade tolkat om mitt sms till att gälla en vänlig förfrågan att baka för femton, tjugo personer.
Så proporitionerna hade hon i alla fall klart för sig.
Mitt svar: ”Nej, till mig!!!”
Varpå Syrran frågade vad jag var sugen på, och så var det med det. Fast den sista frågan var lite onödig. Jag är alltid sugen på något med choklad i. Vad som helst. Vad ska jag baka? Något med choklad i. Ibland kommer jag in i köket när hon bakar och frågar vad hon bakar. De gånger hon svarar ”inte något med choklad i” svär hon på att jag blir helt lång i ansiktet av knappt tillbakahållen besvikelse.
Till mitt försvar ska sägas att jag också fyller en funktion i vår vardag. Igår köpte jag blommor till henne. Idag ska jag spontan-dammsuga och torka golven i utbyte mot någonting ”mäktigt och lyxigt och fullt av choklad”.
”Varför har Katarina inte bloggat något på två hela dagar? Har Katarina skaffat ett liv?”
Nej. Det har Katarina definitivt inte gjort. Katarina skriver maniskt på de sista kapitlen i det första utkastet som ska skickas till förlaget nu på fredag. Katarina pratar också om sig själv i tredje person och växlar mellan att tycka att hennes bok och hjältinna är oövervinnerliga och vara övertygad om att det bara är ett övermodigt utslag av hybris som kommer straffa sig inom en väldigt snar framtid. Karin och John kommer hata det och behöva tillbringa en hel vecka med att bolla med sig själva om vad de ska säga på vårt möte:
”Om du säger att det är ‘intressant’…? Nej, hon kan ju tro dig och bestämma sig för att inte ändra de 257 banala och förutsägbara sidorna…” – ”Jag kanske bara kan säga att det var roligt att få hennes manus? Det säger ju ingenting om hur det var att läsa det?” – ”Sprit?”- ”Ja, jag tackar inte nej. Boken kanske blir bättre om jag är full.” – ”Jag skulle vara försiktig om jag var du. Jag försökte den strategin från början, och kärleksscenerna blev ännu värre när man såg två versioner av dem.”
Jag väntar ensam vid min hållplats. Bussen är några minuter sen, så när den väl kommer kör den snabbt och bromsar kraftigt in framför mig. Den är också helt tom, så när busschauffören öppnar dörrarna hälsar han mig med ett:
”Taxi?”
Det här påminner mig om hur mycket jag gillar busschaufförer. Jag har fått några av de trevligaste komplimangerna från dem. På vägen till den förra Forum-festen hälsades jag med ett ”Elegant som alltid!” vilket är en uppenbar lögn och därför desto charmigare.
Jag har länge levt i illusionen att de också tycker om mig, och för några veckor sen fick jag det bekräftat när jag sprang på en vagt bekant man i Älta centrum. ”Nämen!” Sa han glatt. ”Öh, hej”, svarade jag panikslaget medan jag gick igenom alla potentiella föreningssammanhang vi skulle kunna ha träffats i. ”Det är ju du som alltid ser mig i ögonen, ler och hälsar! Jag kör buss. 401:an?”
Och med det avslutar jag den här lilla sedelärande berättelsen med en uppmaning i all välmening: hälsa på din busschaufför! Visst, du har ett smidigt kort nuförtiden, men lite ögonkontakt och ett ”god morgon!” piggar alltid upp.
Se bara helst till att du inte är en förvirrad författare som TÄNKER att det är morgon för att hon precis har kommit ur pyjamasen för att åka på ett möte. Det får en lite annan effekt om man säger det halv tolv.
Jag och Isak dricker rätt ofta kaffe på Statoil-mackar i Stockholms-trakten. Vi har varit på de flesta och vi har, förstås, våra egna favoriter och små rutiner och traditioner. Efter mässan på söndagar är det t.ex. Statoilkaffe på en mack i Haninge som gäller. Lite som kyrkkaffe, nu när Allhelgonnakyrkan håller på att renoveras.
Det är en av hörnstenarna i vår vänskap. En fin möjlighet till kvalitetstid, något vi gör för att visa omtanke för varandra eller när någon av oss behöver en liten paus, en kopp kaffe, kanske en chokladboll eller en kokt korv med bröd. Men vi är inte exkluderande i vår vänskap. Vi bjuder gärna in. Nu på mässan fick vi sällskap av Carina och Moffe, och erbjöd förstås båda att följa med.
Carina: ”Öh. Det hade varit … trevligt. Väldigt trevligt. Men tyvärr är jag … upptagen. Upptagen, ja.”
Moffe var lite mindre snabbtänkt. Hon var redan i bilen och halvvägs mot Haninge innan hon frågade: ”Hur länge tar de här fikorna?”
Jag (från baksätet): ”Äsch, du är tillbaka före midnatt.”
Hon: förfärad blick över axeln.
Jag: ”Oroa dig inte. Jag skämtade bara.”
Hon: ”När är vi framme?”
Hon: ”Ärligt. Varför Haninge? Det ligger ju jättelångt bort.”
Jag: ”En biltur en mörk och regnig höstkväll! Det är ju halva nöjet.”
Hon: ”Vi har redan åkt bil. I regnet. Och mörkret.”
Isak känner henne lite bättre, och lägger till: ”du kan få en varmkorv också:”
Sen var hon lite mer entusiastisk.
Väl där valde vi till och med ett riktigt bord istället för barstolarna vi brukar sitta på, eftersom Isak mycket riktigt påpekade att vi var tre nu och kanske ville kunna se varandra. Se – inkluderande! Öppna! Beredda att anpassa oss!
Moffe: ”jaha. Nu är jag här. Vad gör ni på de här fikorna egentligen?”
”Tja, vi … ja, dricker kaffe. Pratar om filosofiska saker.”
”Stämmer av hur den kommande veckan känns.”
Moffe: ”och det behöver ni åka till Haninge för att göra?”
Vi avslutar alltid med en cigarett vid vårt vanliga elskåp, på säkert avstånd från brandfarliga ämnen och väl utanför bensinmacksområdet. Dessutom har den en fantastisk utsikt (se bild!) till påfarten av motorvägen och det externa köpcentrumet som ligger tvärs över (ej med på bild, men Media markt finns t.ex. där).
Moffe (högt): ”Det här var ju … trevligt. Spännande.” (Lågt:) ”Åh fy fan, jag vill åka hem nu.”
Men skam den som ger sig. Det kan ta ett par gånger innan man verkligen uppskattar en stammis-Statoilmack och en påfart till motorvägen. Eller ja, har jag hört. För mig var det förstås kärlek vid första ögonkastet.
att den perfekta lördagskvällen är att sitta i soffan i fulsöta pyjamasbyxor (de är blå med små vita moln på) och morgonrock, medan man ser på en film och läser en Nora Roberts-bok och dricker té och äter kvällsfika. Om kvällsfikan består av rostade tekakor så är det ett plus.
Ja, jag vill väl inte skryta, men man skulle kunna säga att jag har det perfekta livet. Ursäkta mig, jag måste rosta ett till bröd.
