Katarina är polemisk om vikten av nyanserad debatt
Innan jag kommer till själva ämnet för mitt inlägg tänkte jag slå fast två saker:
1. Jag talar ur egenintresse
Det har varit ett supervalår. Politiker har fått ta över mina offentliga miljöer med sina leenden och sina plattityder i flera månader. Min Facebook-feed har fyllts av uttalanden som kan sammanfattas i att jordens undergång är nära (oavsett vilket parti som hade vunnit hade några i min bekantskapskrets tyckt att landet så som vi känner det hade gått under. Kanske inte bara landet. Kanske världen, jorden, universum – någonstans på den femtonde planeten från solen hade det kunnat finnas kvinnor som inte fick vård p.g.a. privata vinstintressen eller kvinnor som skulle bli orättvist arbetslösa om möjligheten att ta ut vinst försvann. Skolan, vården och jobben skulle förstås ryka oavsett).
Det jag säger är att jag kanske accepterade det under valrörelsen, men jag trodde överenskommelsen var att först rasade ni, sen röstade jag, och sen återgick ni till att vara någorlunda resonliga samförståndspolitiker som tar ett rimligt ansvar för vårt land? Någon sorts ge och ta.
2. Det här är inte en kritik av borgerliga sympatisörer
Mina känslor i det här ämnet sammanfattas bäst av Thomas Bodström:
När jag ser Lööf o Björklund skälla som om det fortf vore valrörelse, undrar jag om vi var lika pinsamma 2006. Och det var vi nog tyvärr.
— Thomas Bodström (@bsamhallet) October 5, 2014
Jag tror till och med att jag var det själv. Det är inte omöjligt att jag antydde att Borg och Reinfeldt var Satan inkarnerad och att landet, världen, jorden och universum så som vi känner det skulle förstöras med dem i makten. Men jag erkänner villigt att så inte har skett. Jag tycker Borg och Reinfdelt på många sätt har klarat sig bra. Det är inte den politiken jag vill ha, men så röstade jag inte heller på dem i det här valet.
Med detta sagt:
3. Vinster i välfärden
Den främsta anledningen till det här inlägget är ett argument som då och då har dykt upp i min feed. Det säger i korthet att om vi tillåter läkemedelsföretag att gå med vinst kan vi inte vara emot akutmottagningar som gör det, eller om vi tillåter städfirmor i skolor att gå med vinst, då måste också skolorna få göra vinstuttag. Man kan tycka vad man vill om frågan vinst i välfärden, och där verkar svenska folket också ha tyckt till och röstat och partierna som valdes har gjort upp om det. Det jag reagerar på är förenklade argument. Det kommer alltid finnas frågor kring gränsdragningar när det gäller både kvalitén på vården och vart våra skattepengar ska gå och vilka allmänintressen som är så starka för att göra det problematiskt om ett (upplevt eller faktiskt) vinstintresse får styra. Låt oss bara jämföra med några andra områden: varför tillåter vi företag som producerar vapen att gå med vinst, men fallskärmsjägarna får inte göra det? Företagen som producerar polisens uniformer får gå med vinst, men mordutredningar, det tror vi plötsligt att bara staten kan göra? Och nu när jag tänker på det städas ju polisens lokaler också av städfirmor. Ovannämnda exempel är förstås rasande förenklande och väldigt fördummande. Quod erat demonstrandum
Tråkigt att regeringen nu tänker spränga hälften av landets skolbyggnader och skicka 2 000 000 vårdanställda kvinnor och barn till Gulag.
— Viktor Barth-Kron (@viktorbk) October 6, 2014
4. TV-licenser, svarta byggjobb, Bromma och målarfärgen (Skandalen kring Disneykarriären verkar i alla fall ha blåst över)
Är det okej om vi inför en regel som säger att tidningar inte får driva demokratikampanjer om t.ex. vikten att rösta och samtidigt hantera våra ministrar på ett sätt som får barns sandlåde-krig att verka som under av nyanserad debatt? Vi väljer tuffa, coola, kompetenta, mänskliga och engagerade personer till viktiga poster, och granskningen vi får meddelar att en av dem någon gång har flugit från Bromma, att en har varit Disneystjärna, att någon inte har betalat sin TV-licens (där är jag konservativ och tycker att en snigel på ögat är ett rimligt straff. Avgång känns oproportionerligt). Är det konstigt att väljare blir cyniska när ni under veckor har kampanjer om vikten att rösta, och sen behandlar de vi har röstat fram på ett sätt som får en att önska att man varit soffliggare? De enda djupgående analyser jag läst, intervjuer om deras syn på ledarskap och politik, berättelser om vilka de är och vad de har gjort, det har jag fått av människor som har delat gamla intervjuer med dem. Det är som om det är okej att vara kompetent och engagerad om man har ett ledaruppdrag, men så fort man är folkvald, eller kanske bara så fort man är en del av regeringen, då är det flygningar från Bromma eller TV-licensen som är det viktigaste?
Jag säger inte att ni inte kritiskt ska granska våra ministrar, eller för den delen våra folkvalda. Men jag kan inte låta bli att tycka att om skandalerna var så här stora så borde ni rimligtvis ha uppmärksammat oss på det här tidigare. Ingen av dem är ju okända i politiska sammanhang, förutom möjligtvis Alice Bah Kuhnke, och där visade ni ju sannerligen att ni är grävande och kompetenta journalister som kan rapportera om överraskande nyheter snabbt utan att förlora i värdighet.
Det enda den här typen av rapporteringar kommer leda till är att det verkar jävligt smart för de flesta kompetenta och engagerade personerna att inte ställa upp på ministerposter. De som återstår är då antingen de som för länge sedan blivit så tjockhudade att ingenting längre stör dem, eller de som förberett sig för posten sen de var nio och nervöst frågade sina föräldrar: ”Ni har väl betalat TV-licensen? Va? VA?”
