I måndags tog Carina med mig till en helt fantastisk pianobar på Restaurant Row. Efter nio på kvällarna spelar och sjunger en pianist, kompletterat med uppträdanden från servitriser och servitörer. Vår servitris var fantastisk, och drömde om att slå igenom som musikalstjärna.
”Jag kommer från ett väldigt konservativt hem, så de kunde inte alls förstå det här. Jag var tvungen att bryta med dem. Eller, vi har fortfarande bra kontakt, men jag tar inte längre emot några pengar från dem. Men visst, det är svårt att slå igenom här. Det är många som försöker”
Jag: ”Jag skriver böcker och har en syster som är konstnär, så jag förstår precis. Jag brukar tänka att det är många som försöker, men få som orkar hålla ut hela vägen. Om man bara kämpar på så kommer det förr eller senare lossna.”
Varpå servitrisen drar upp sin tröja för att visa en tatuering hon har under armen: ”Endure.”
Vilket är en bra princip för både författare, konstnärer och musikalstjärnor, och kanske också i allmänhet här i livet.
Utanför Cannon Funeral Home på East 28th Street tar en man i sober, mörk kostym emot en annan man, också i mörk kostym, med ett fast handslag och ett: ”Welcome back.”
Processen kring att äta middag: tveka kring vad jag är sugen på, komma på något, ändra mig, bestämma mig för typ av mat, vandra nerför två gatar, ångra mig, gå tillbaka igen, hitta en restaurang, hoovra utanför restaurangen, tveka, skjuta upp beslutet genom att ta en tur förbi hotellet emellan, gå tillbaka till samma restaurang igen nästan efter tre minuter i hotellrummet, läsa menyn (igen), dröja sig kvar utanför, gå in.
Sammanlagd tid från första tanke till mat: cirka tre timmar. Helt normalt, med andra ord.
Boknörden i mig har fått ett fullständigt sammanbrott: jag kan inte komma på några böcker som utspelar sig i New York. Filmer, definitivt; TV-serier, absolut, men böcker? Där står det helt still.
Den enda jag kommit på hittills är en Jack Reacher-bok. Strängt taget är ju New York också en viktig del av 84, Charing Cross Road, men det känns inte som att den utspelar sig där.
Däremot är det uppenbart att det skrivs i New York. Just nu sitter jag på ett Starbucks på Park Avenue/29th Street. Klockan är halv nio, utanför fönstret är det mörk tisdagskväll, och det finns kanske 20 andra kunder här. Av dem skriver säkert femton; hälften på datorer, hälften för hand, på anteckningsböcker, kollegieblock och lösa blad.
Jag vet förstås inte hur många av dem som faktiskt sitter och skriver på en bok, men jag misstänker att åtminstone en just nu jobbar på den nästa stora amerikanska romanen.
Carina har övergivit mig. Åkt vidare. Avlägsnat sig. Lämnat mig ensam i det stora äpplet. Avskedet var sentimentalt och känslosamt.
”Carina!” ropade jag efter henne medan hon gick mot taxin. Jag minns det som att hon gick i motljus, men det är molnigt och regnar (mycket passande!) så det känns osannolikt.
Hon vänder sig om.
”Vem ska nu bestämma vad jag ska äta till lunch?”
Här mumlade hon någonting, men hon var för långt borta för att jag skulle kunna uppfatta det. Det kan ha varit ”men för i helvete”.
