Saker jag gör medan jag borde skriva

Det är oerhört tunnsått på bloggfronten just nu, men det beror på att det är varmt och sommar och alltså omöjligt att få saker gjorda. Ett annat exempel: det är fortfarande kaos i mitt rum sen jag köpte den nya bokhyllan för två veckor sen. Bokhyllan skulle lösa kaoset med bokhögarna, men än så länge har det bara skapat mer kaos. Jag har haft böcker på bord, golv och stolar i flera veckor nu.

Ja, jag vet att jag alltid har det, men ibland känner man bara för att kunna sätta sig ner på stolen. Och problemet börjar bli akut: jag har cirka sju stora kartonger med böcker som måste packas upp. Just nu står det i arbetsrummet. I vardagsrummet har bokhögarna tagit över borde vardagsrumsbordet och fönsterbrädena. Det sistnämnda är förstås inget problem eftersom jag ändå inte har några blommor. Men ändå.

Så idag sa jag till mig själv dyrt och heligt att jag skulle sortera de jävla böckerna (”Cissi, varför har jag så många böcker?” frågade jag häromdagen och sen tvättade jag munnen med tvål och placerade mig själv i skamvrån). I vilket fall. Där gick jag omkring, i hela fem minuter, och muttrade (”a, b, c, d, e, f, g, h, i , j, k, l, m, n – ah, l kommer före n”) för mig själv. Det är rasande tråkigt att sortera böcker i bokstavsordning. Alfabetet blir väldigt repetitivt efter ett tag. Man upptäcker böcker som är felplacerade. Man undrar om man borde ställa in boken i bokhyllan före man har läst den, eller om den kommer försvinna i mängden och så kommer man missa ett potentiellt mästerverk. Man upptäcker hur rasande många Dick Francis man har (vacker syn) och tvingas gömma dem i dubbla rader (tråkigt). Man nyser och är allmänt täckt med damm.

Ett problem är att jag måste upprepa hela alfabetet för att komma på att x kommer före y. Det går ofta inte att börja mitt i, jag måste säga hela ramsan som jag har lärt mig den. Och när jag väl har kommit på att M kommer före N och hittat den bokstaven på hyllan, måste jag bestämma mig för hur MacDonald förhåller sig till de andra m:en. Har jag riktigt otur finns det redan en MacDonald där och så måste jag börja om för att se hur ”Helen” förhåller sig till den andra författarens förnamn.

Det finns roligare saker att göra med böcker, det är allt jag säger.

Så medan jag gick där (”x, y, z, å, ä, ö”) tänkte jag på andra hyllor jag kunde behöva. Till exempel en hel To be read-bokhylla. Jag behöver knappast säga att jag inte menar ett hyllplan utan en hel billy-bokhylla. Jag har redan minst fyra hyllplan med olästa böcker som jag nu inte kan bestämma mig för om jag ska sortera in.

Och så slog det mig plötslig: måste jag ha mina böcker i bokstavsordning? Jag älskade det i min ungdom, men nu? Måste jag ha ett system? Skulle alla böcker kunna vara lite hur som helst? Det är min jävla bokhylla. Jag kan ändå inte hitta något i dem eftersom jag uppenbarligen knappt kan alfabetet. Jag skulle bara kunna dra ihop alla böcker och sen skapa en sorts halv-kronologisk ordning: alfabetiserat fram till 2016, och helt osorterat efter det. Min bokhylla skulle alltså vara organiserad olika beroende på om böckerna köptes (inte skrevs) före eller efter, säg, 2015 (jag ligger efter i min To be read-bokhylla)?

Kan man göra så?

Det frågar jag er nu.

Eller kommer någon bibliotekaries anda nedfalla på mig och hemsöka mitt bibliotek och gömma böcker och släcka ut ljuset precis när jag läser något läskigt parti?

Jag sitter just nu och gör mina kvitton.

Så. Det var inget mer jag ville säga. Kondoleanser och sympatier mottages så klart tacksamt.

Undantaget i mitt Sisofys-arbete är det här kvittot från Barnes and Nobles i Edina, Minnesota: förutom ett kvitto är det också tips på andra böcker som jag kanske kommer tycka om. Jag har redan läst tre av boktipsen, så jag vet att de har rätt. Är nu förstås oerhört sugen på det fjärde. Jag skulle ha köpt den om det inte hade resulterat i ett nytt kvitto osv osv osv i evighet och evighet.

Min turné tog slut igår i Denver, och sedan tidigare hade jag bestämt mig för att stanna kvar några dagar i Colorado och skriva och se på berg. Det var ett av två kriterium när jag kände mig manad att boka ett hotell snabbt för att lugna Stackars Latheas nerver. Ni som följer den engelska rapporteringen på bloggen vet att jag kanske inte riktigt lyckades med att lugna henne.

I alla fall. Jag hittade ett hotell utanför Colorado Springs som definitivt hade berg i närheten. Den hade också en restaurang, vilket var mitt andra krav, eftersom jag inte har bil. Och en pool, vilket bara var en bonus eftersom jag är här för att skriva.

Det visade sig dock att jag inte hade läst det finstilta, eller snarare, jag kanske hade gjort det men inte registrerat det. Hotellet var nämligen en del av en golfklubb, omgiven av ett helt bostadskvarter som verkar vara kopplat till golfbanan: exakt likadana hus som fortsätter i evighet i en surrealistisk och lite skrämmande syn med berg i bakgrunden. Som om någon varit helt fokuserad på att ta bort alla individuella karaktärsdrag i husen. Det blir extra skrämmande eftersom det inte är en småstad: det finns inga restauranger eller butiker eller så. Bara hus. Likadana. I oändlighet.

Faktiskt verkar det vara vanligt i Colorado: nyplanerade bostadsområden som ser exakt likadana ut. Som en amerikansk förorts-version av Hammarby Sjöstad.

I vilket fall. Jag blev skjutsad dit av taxichauffören Jesús, som log uppskattande åt golfklubben. ”It’s niiiice”, sa han.
”Lämna mig inte”, tänkte jag.

Vid det laget hade vi tillbringat över en timme tillsammans i taxin, och det kändes tryggt att ha honom där innan jag steg in i den vita övre medelklassens högborg.

Så småningom hittade vi fram till The Lodge, själva hotell-delen. Det finns också en Fitness Club, med minst fem tennisbanor, baskethall, pilates-klasser, spa, gym och 25 meters simbassäng, samt The Club, med golfshop, mötesrum och två restauranger (en för medlemmar, en för icke-medlemmar).

Alla är förstås oerhört trevliga. Det är den sortens ställe där till och med servitriserna verkar komma från den övre medelklassen. Varje gång jag ser dem – leende, vänliga, personliga – tänker jag osökt i scenen i Dirty Dancing när ägaren instruerar servitörerna om varför han hämtat dem från Harvard and Yale osv. ”And show the goddamn daughters a good time. All the daughters. Even the dogs.”

Jag åt middag där igår, och smet ut på den fantastiska terrassen för att röka en cigarett. Jag säger ”smet ut”, eftersom jag inte var helt säker på om man fick röka där. Å ena sidan är det ett så lyxigt ställe att jag inte kunde föreställa mig att män inte fick glida runt ute och röka cigarett. Å andra sidan har de spa och pilates-klasser: de kanske är oerhört hälsomedvetna. Jag såg inga icke rökningsskyltar, så jag tog mod till mig och rökte en cigarett. Sen fimpade jag den diskret och la förstås fimpen i mitt cigarettpaket, och gjorde mig redo att smita in igen.

När dörren öppnades av en av alla de charmiga servitörerna. Han kom inte för att säga åt mig att jag tyvärr inte fick röka där, utan för att säga att han hade varit på väg att komma ut med en askkopp åt mig.

”Thank you”, sa jag förstås, glad över att veta att de till och med hade askkoppar.

Sen stod han kvar och sträckte fram handen. ”I can take your cigarette”, sa han.
Jag såg oförstående på mig.
”So you don’t have to keep it in your cigarette pack.”
”Öh, thank you?” sa jag lite tvekande. Han stod fortfarande kvar, leende, med handen utsträckt. Här funderade jag på att hävda att jag inte hade några problem att förvara fimpen i mitt cigarettpaket, men det kändes oartigt, så jag tvingades rota runt i cigarettpaketet på jakt efter fimpen, som förstås gömt sig längst ner, medan han stod kvar med handen framsträckt.
”Thank you”, sa han när han väl fått min fimp.
”Öh, thanks?” sa jag.
”Not many people would do that”, sa han och hänvisade inte till akten att lägga en fimp i en främlings hand, utan till att jag inte bara hade slängt den på marken.
”No problem?”

Sen dess är jag noga med att vänta in en askkopp innan jag röker.

Antroplogiska iakttagelser än så länge:
– Det finns alltid minst tre servitörer/servitriser som frågar om man vill ha något, behöver något, har bestämt sig för vad man vill äta osv
– Tills man behöver en askkopp, då är de mystiskt borta
– Klädkoden verkar vara beiga chinos och ljusa skjortor,
– Om man inte är författare, då man klär sig i jeans och svart t-shirt
– Golfbilar ser väldigt roliga ut när de kör omkring

Det kryllar förstås av dem. Varje dag står minst tio parkerade utanför Klubben. Mark Twain sa en gång att golf är en förstörd promenad, men jag börjar snarare tänka att golf är en trevlig golfbils-tur avbruten av sporten.

I övrigt är rummet bättre än förväntat, eftersom skrivbordet gick att flytta. Jag förstår aldrig varför de envisas med att placera skrivbordet mot väggen, trots att det finns fantastisk utsikt. Men jag ska vara här och skriva i tre dagar, så jag har möblerat om rummet så att det är perfekt för jobbandet:

– En stor säng, för skrivande och läsande
– En bekväm fåtölj, framför
– Ett trevlig skrivbord, med
– Fantastisk utsikt, samt
– Balkong där man kanske får röka

Och idag verkar det åska och blixtra och lär snart börja regna: perfekt väder för att sitta inne och skriva!