Saker jag gör medan jag borde skriva

Internationell utgivning och spoilers

I en galen och fantastisk ödets nyck har rättigheterna till min bok sålts till nästan tjugo länder, och nu börjar boken också dyka upp på bokhandlar långt ifrån dig. Hittills har Norge, Danmark, Tyskland och Italien gett ut den. Spanien är på gång, så småningom hägrar t.ex. Ryssland, Brasilien och Sydkorea (som jag ser fram emot mest).

Det här leder till flera spännande erfarenheter. Den första är kulturskillnader när det gäller omslag och boktitlar. Flera länder har valt ett liknande omslag och titel som den svenska, några har ändrat både utseende och namn. Några namn i urval: Bokhandeln av lyckliga slut (Spanien), En bokhandel att älska (Tyskland), Läsaren som gav sig ut och letade efter lyckliga slut (Italien).

Den andra är recensioner. Recensioner på andra språk är minst lika roliga som de på svenska. Jag känner för att dela några i en sorts social rysk roulette: ”Titta här! De älskar min bok!” ska jag skriva och dela blogginlägg på italienska och tyska som jag inte har någon aning om vad de säger.

Som tur är finns Google Translate för oss författare som saknar självbevarelsedrift eller disciplin nog att undvika att läsa recensioner (flera författare rekommenderar att man inte gör det, och jag vill inte på något sätt antyda att jag sitter och googlar min bok flera gånger per dag. Ett par gånger i veckan, bara).

Vilket för oss till den tredje intressanta iaktagelsen: de tyska läsarna är de enda som uppmärksammat att min bok innehåller spoilers.

Spoilers! Denna dödssynd när man avslöjar slutet på en bok i förväg för läsare som kanske inte har läst den och därför får hela spänningen förstörd. Jag hade inte ens tänkt på att min bok gjorde det. Annars hade jag gått ut med en varningstext som sig bör.

Böcker som jag avslöjar slutet på:
– Stolthet och fördom
– Jane Eyre och Vilette
– Alla böcker som Dan Brown har skrivit (förutom kanske den sista, han kan ju ha ändrat upplägg på gamla dar)
– Borta med vinden
– Kanske Bridget Jones dagbok (kommer inte ihåg hur mycket jag avslöjade om henne och Mr Darcy).

Det är de jag kan komma på på rak arm. Jag undrar om svenskar oftare har läst/hört talas om de böckerna och därför redan kände till slutet? Eller om vi helt enkelt inte vågar erkänna att vi inte visste hur Jane Eyre slutar?

Har du inte läst min bok vill jag därför säga direkt: varning! Innehåller spoilers!

Att skriva roligt

Ja, jag erkänner villigt att jag har ett ohälsosamt förhållande till skrivarhandböcker (se bildbevis). Mitt senaste tema för läsningen är att skriva roligt.

Humor! Denna ständiga utmaning. How not to write a novel listar humor om en av tre ”special effects and novelty acts – do not try this at home” (de andra två: sex och postmodernism).

Det är också förvånansvärt svårt att hitta bra skrivarhandböcker på temat humor. De flesta verkar leva under illusionen att de själva måste vara roliga, på det där lätt desperata sättet som föreläsare har när de försöker dra igång en trög publik. De praktiska tipsen brukar det vara sämre med.

Men jag har ändå hittat några pärlor därute, så idag tänkte jag sammanställa mina favorittips för att skriva humor:

1. Ge din karaktär färre färdigheter.
Ju färre färdigheter din karaktär har, desto roligare blir det, menar Steve Kaplan i The Hidden Tools of Comedy, en av få skrivarhandböcker om humor som kryllar om praktiska tips. Han använder exemplet på om Bruce Willis går in i ett rum fyllt av tretton bad guys. Han kommer ha kunskaper nog att upptäcka dem, slåss med dem och kaxa sig emot dem. Hans repliker kanske är roliga, men själva scenen blir inte komedi. Föreställ er Tina Fey i samma situation och vi har humor. Ett av de bästa råden jag fick med mig från den boken var att komma ihåg att förmåga att känna igen och förstå en situation också är en färdighet: ett av de enklaste sätten att göra en scen roligare är att göra din karaktär dummare.

2. Ha aktiva karaktärer som gör saker…
Fortfarande enligt Steve Kaplan: En busschaufför. Hon tror att hennes fru är otrogen/hennes son tar droger/vad som helst. Om hon kör sin vanliga runda och sen parkerar bussen och sitter stilla och tänker fint formulerade tankar om det här så har vi drama. Ingenting händer.Om hon istället bestämmer sig för att köra sin vanliga runda femton minuter fortare så att hon kan komma på frun med älskarinnan eller sonen med drogerna så har vi plötsligt potential för humor: busshållplatser som bussen bara svischar förbi, en helt ny improviserad rutt, väskor som flyger omkring, resenärer som desperat klamrar sig fast medan bussen rusar fram och så småningom en stor buss parkerad i ett lugnt villaområde medan busschauffören sliter upp dörren och ropar: ”Honey, I’m home!”

3. … men de sakerna måste vara i enlighet med deras personlighet.
Steve Kaplans favorit-devis är att humor i grunden handlar om sanning. Det får oss att skratta åt saker som vi egentligen inte vill erkänna om oss själva eller vår existens, till exempel att vi alla gör idiotiska saker och så småningom ska dö. Ett av de vanligaste misstanken som jag själv ofta använder mig av är att komma på att en situation låter rolig och sen tvinga karaktärerna att göra det som krävs, oavsett deras personlighet. Det leder mest till att läsaren förvirrat undrar vad den här personen sysslar med.

4. Ha fler platta karaktärer.
När man pratar om karaktärsutveckling skiljer man ofta mellan ”rounded” och ”flat”, ungefärligt översatt till runda och platta karaktärer. Runda karaktärer är det vi hoppas att våra viktigaste personer i boken är: flerdimensionella, motsägelsefulla, mänskliga, och med rimliga motiv till sina känslor och handlingar. Platta karaktärer brukar vi spara åt mindre viktiga bikaraktärer, de som gott kan definieras helt utifrån en egenskap. Den sura kassörskan som bara dyker upp i en scen.

Men komedi fungerar delvis annorlunda, menar Ryan Britt, som ledde endags-intensivkursen i Humor Writing vid Gotham writers som jag gick på när jag ändå var i New York. Ofta har man ett helt persongalleri av endimensionella karaktärer för att göra det enklare att skapa roliga situationer för vår något mer ”rundade” hjälte. För många alltför ”runda” karaktärer drar också ned tempot. Hans tips: flatten your characters.

Fler tips om hur du skriver roligt: 

Här finns ett inlägg med några tips om att skriva roligt.

Här kan du köpa Steve Kaplans bok The Hidden Tools och Comedy: The Serious Business of Being Funny

Här kan du köpa How Not to Write a Novel, förmodligen den roligaste skrivarhandboken som någonsin har skrivits. Så rolig att den kan läsas som en humorbok.

Att läsa en skrivarhandbok är nästan som att skriva

Jämställda relationer

Jag är rätt bortskämd när det gäller vänner. Så sent som för tio minuter sen sms:ade till exempel Isak och frågade om jag kände för en sen lunch, och räddade mig därmed från säkert en timmes skrivande. Igår frågade han om jag ville följa med till Kista för att byta en dammsugare och ta en kopp kaffe.

”Ingenting säger romantik så mycket som att åka till ett köpcentrum och dricka kaffe”, svarade förstås jag, och det höll han med om.

Medan vi körde genom ett regnmörkt Stockholm pratade vi om det här med jämställda relationer. Tydligen hade han fått frågan på jobbet om hans relation var jämställt.

”Frågade du vilken relation dom menade?” sa jag, men han hade inte tyckt att det var läge för det.

Så här ser Isaks relationer ut:
Han bor tillsammans med en kvinna (låt oss kalla henne V)
Han äger ett fritidshus tillsammans med en annan kvinna (låt oss kalla henne M)
Och han åker på traditionsenlig Norrlandssemester med mig.

Om hans kollegor började jämföra information skulle det låta ungefär så här:
”Isak, ja, han är ju tillsammans med V. De bor till och med ihop nu.”
”Va? Nej, han har ju det där sommarstället med M.”
”Men brukar han inte åka på semester med den där Katarina? Jag har sett bilderna på Facebook.”
”Ursäkta mig, men jag är rätt säker på att Isak är bög.”

Så jag känner att min fråga var motiverad, men jag kan också förstå att han inte ville gå in på allt det där. Mitt förslag om att han skulle ha svarat att hans relationer var helt jämlika eftersom hans tre kvinnor delade exakt lika på allt hushållsarbete föll inte heller i god jord.

Men det är en intressant fråga. Vad är en jämställd relation? Är det bara att dela lika på hushållsarbetet, eller är det andra aspekter på vem som har makt i en relation? Vem som bestämmer mest? Betalar mest?

”Skulle du säga att vi har lika mycket makt i vår relation?” frågar jag.
Han ser vaksamt på mig. ”Jag vet inte … vad skulle du säga?”
Jag tänker efter. ”Jag tycker det.”
Isak: ”Jag med. Men på andra sätt är den ju rätt könsstereotyp.”
”Du menar för att du kör bil och jag mest sitter bredvid och ber om rökpauser?”
”Typ.”
”Och när vi åker på semester så packar du bilen, medan jag står bredvid och röker?”
”Det också.”
”Och om något blir fel på bilen så fixar du med den, medan jag …”
”Står bredvid och röker, ja.”
”Gode gud, vi har inte en könstereotyp relation, det är bara det att jag är Patsy i Absolutely Fabulous.”

Så då är förstås den stora frågan: har Patsy och Eddy en jämställd relation?
”Spelar det någon roll?” frågar Isak (kanske lite buttert), ”eftersom jag inte röker och inte får dricka eftersom jag alltid kör bil?”
”Du är Eddys dotter!” säger jag förtjust, och sen blev Isak ännu buttrare.

Övertydliga tecken eller Det kommer att ordna sig

Rätt ofta går jag i kyrkan, och när jag gör det, då går jag på Allhelgonamässan. Den är varje söndag klockan 18.00 i Allhelgonakyrkan, en liten undanskymd träkyrka vid Skanstull. Det är alltid fina, varma och öppna gudstjänster, och ännu mer så här på hösten när det är mörkt och regnigt utanför.

Idag var det dessutom åska och hällregn. Ungefär fem minuter in i gudstjänsten, medan en kvinna delade med sig av erfarenheter från sitt liv, gick strömmen. Kvinnan fortsatte ändå, nu utan mikrofon. Då och då var hon tvungen att ta ett steg tillbaka för att titta igenom sina anteckningar i skenet från de levande ljusen. Ungefär så här sa hon:

”Jag hade tänkt mig att livet skulle vara enkelt och bra. Gå liksom rakt fram och fortsätta så. Men det sket sig. Och ändå, åren går. Är det meningen att det ska gå så här fort?
[Strilande regn i bakgrunden.]
Jag är ganska rädd, rätt så ofta.  Och då måste man ju vara modig, rätt så ofta. Jag är också impulsiv, så ibland gör jag saker innan jag ens hinner blir rädd. Då brukar jag bli det i efterhand.
[boom. Lite lätt åska. Mer regn.]
Men det är ju bra, på ett sätt. Då gör man ju mer. Och jag tror att jag blir modigare ju oftare jag gör saker som jag är rädd för. Livet blir ju inte som man tänkt sig. Jag blev inte ens som jag tänkt mig. Men det kommer att ordna sig. Det kommer bli bra. Jag är älskad, och det är du också.
[BOOM.]”

Sen pratade prästen om att varje gång vi sätter upp en gräns för Guds kärlek –  när vi säger att den gäller för oss, men inte dom, eller när vi säger att vi själva förtjänar att älskas, men bara om vi gör si och så – så är den vår egen, och ett misslyckande.

Och ungefär där kom elektriciteten och ljuset tillbaka igen.