Den här främmande kvinnan är kanske min absoluta favorit genom tiderna. Hon är också än så länge med i en scen min nästa bok, så ni kan ju se det här som ett litet utdrag ur den. En av de saker jag gillar mest med verkligheten är att den så ofta är galnare än min fantasi.
Jag kallar henne Hästkvinnan
Vi träffades på en busshållsplats för några år sedan. Det här var under den fantastiska hösten då jag tog motorcykellektioner, och jag var precis på väg hem från en. På den här tiden fick en fantastisk höst och motorcyklarna mig att rätt ofta fånle mot främlingar, så också den här dagen. Klockan var kanske halv ett en vardag.
Kvinnan är i femtioårsåldern och har en omisskänlig aura av avslagen öl omkring sig. Hon slår sig ner bredvid mig på bussen, förmodligen eftersom jag tidigare lett så vänligt mot henne.
”Och vart är du på väg?” frågar hon.
”På väg hem”, säger jag.
”Minsann”, säger hon. ”Själv ska jag träffa morsan. Lär bli ett jäkla liv. Vi har aldrig kunnat dra jämt. Men jag var väl inte helt lätt som barn. Har gjort ett och annat i mina dar, men vem har inte det?”
”Visst”, säger jag.
”En gång köpte jag en häst.”
”En häst?” sa jag, intresserad lite mot min vilja.
”Visst, va. Importerad från Irland. Tre veckor senare ringde killen och sa att hästen var i karantän i Göteborg och snart kunde hämtas. Så jag ringde till pappa och frågade: Älskar du mig, pappa?”
Hon ger mig ett snett leende. När hon ler glimmar ena hörntanden i guld.
”Vad fan har du gjort nu, ungjävel, svarade han. Köpt en häst, sa jag, och då blev han så vild att jag var tvungen att lägga på luren. Men sen ringde jag upp och sa att det faktiskt inte var mitt fel.”
”Inte ditt fel?”
”Nej, och det höll han ju med om.”
”Gjorde han?”
”Så han ringde upp killen mest hästen istället och frågade hur i helvete han kunde sälja en häst till en fjortonåring. Dräktig, var den också.”
När hon väl ska av är vi praktiskt taget vänner.
”Du ska inte med på en öl?” är hennes sista, odödliga ord
Till och med jag tycker att det sistnämnda är lite vansinnigt
(Nummer ett är förstås dramaten-kvinnan, och även det här inlägget är på samma tema).
Jag promenerar i regnet från Slussen till skanstull. Människor gömmer sig under paraplyer, markiser och trappuppgångar. Förutom den här kvinnan. På ett elskåp vid Björns trädgård står en gammal trådlös radio under ett paraply, och framför den dansar hon loss. Iförd rock och med en dramaten-väska bredvid sig vaggar hon fram och tillbaka till tonerna från en gammal åttiotals-dänga på Vinyl.
Det är omöjligt att inte älska sånna kvinnor.
I sin fantastiska och väldigt konkreta skrivhandbok Skriv på! varvar Elizabeth George praktiska tips med små utdrag från de dagböcker hon för medan hon skriver. De inleder varje kapitel, och hon kallar dem Tankar medan jag skrev en roman.
Kapitlet Ja, det finns mycket mer att säga om intrigen. Men först …” inleds t.ex. med:
Jag försöker arbeta en timme varje dag. Det är allt jag kan kräva av mig själv … När jag skrev För hennes eget bästa blev jag så paralyserad av rädsla att jag hade svårt att ta mig ur sängen på morgnarna. Till slut tog jag för vana att säga: ‘Det är bara ord och jag kommer aldrig att låta ord besegra mig’ för att jag skulle kunna stiga upp och börja arbeta. Så höll jag på och kämpade fram till slutet av romanen. Men nu tycks inte någonting fungera. Jag famlar …
Så här är ett utdrag från mina tankar medan jag skriver en roman:
Konstigt att jag är så väldigt trött … liksom seg. Fast klockan är ändå två. Kanske blir det bättre om jag bara lägger mig ner en liten stund i soffan och funderar på scenen. Hm. Mitt hår kliar. Det kanske är kudden. Så där ja, mycket bättre. Bara blunda en liten stund. Jag behöver nog en filt också. Varför är min vänstra fot varm? Ah, solen har kommit hit. Borde jag flytta foten ..? Fast det är rätt skönt ändå. Kanske kan jag flytta om i scenen så att den slutar mer intressant? Mmm… Tror jag behöver en kudde till. Det KÄNNS faktiskt bättre när jag blundar. Ska göra det ett litet tag till. Hmmm…
Till mitt försvar ska sägas att jag alltid ställer en väckarklocka när jag lägger mig ner för att fundera över scenuppbyggnaden, så det tar aldrig mer än två timmar. Fast nej, man blir inte piggare.
Mitt favorit-råd från Skriv på!: MUTH. Det uttolkas som Metod att Undvika Talande Huvuden och handlar helt enkelt om att försöka tänka på vad karaktärerna gör när man har scener som mest går ut på att information ska ges/känslomässiga saker sägas (och att få sakerna karaktärerna gör att också spegla deras sinnesstämning och personlighet). Om man glömmer bort vad karaktärerna gör får man nämligen en dialog som låter väldigt mycket som två talande huvuden som kommunicerar på utomkroppsligt sätt. How Not to Write a Novel varnar för samma fenomen och menar att man också måste påminna läsarna då och då i scenen om var de är. Det räcker inte med att säga att de är på ett café och sen kasta sig ut i dialogen, utan en kaffekopp måste ibland lyftas, andra kunder komma in, té bli kallt eller vad det nu är. Det och hennes insisterande på att skrivandet är ett hantverk som man kan lära sig genom hårt arbete.
Mest läskiga dela av Skriv på!: de enorma efterforskningarna och uppstyrandet som Elizabeth George gör. För varje karaktär i boken har hon ett litet frågeformulär på en triljard frågor.
Isak är på överraskande gott humör för att vara förkyld. Han skyller den visserligen på mig, men han förlåter mig för att han har fått presentkorg. Idag hälsar han mig med ett glatt: ”Hej Späckis!”
Jag stelnar till. ”Ursäkta mig?” säger jag med ett väldigt farligt tonfall.
”Späckis!”
”Jag hörde det.” Ännu farligare tonfall. ”Som i späck? Späckhuggare? Jag vill att du ska veta att jag visserligen har varit i USA och livnärt mig på snabbmat, men om jag vore du skulle jag passa mig för att vara alltför ärlig. Jag skulle passa mig jävligt noga faktiskt.”
Han (fortfarande glatt): ”Nej, nej! Speckis med E. Som i Spektakulär.”
Jag: ”Det hjälper inte.”
Han (himlande med ögonen): ”Okej, okej. Mental anteckning. Inte säga Speckis. Inte ens med E.”
Jag: ”För din egen hälsas skull är det nog bäst att du kommer ihåg det.”
Han: ”Nu är du så där aggressiv igen.”
Män! När han har fått en presentkorg och allt. Ni är på min sida här, det vet jag.